Allt sedan det stod klart att ett antal högbelånade fastighetsägare som köpt aggressivt under 2006 och 2007 hade fått sitt egna kapital utraderat har diskussionen på marknaden kretsat kring hur bankerna skulle agera. När de skulle agera. Till och med om de skulle agera. Den klassiska frågan har varit ”Vad gör de på banken efter klockan tre?”. Nu undrar vi: ”Vad gör de före klockan tre?”.
Nu finns det flera banker, inte minst bland de nordiska, som har goda skäl att sitta still i båten. De nordiska bankerna lärde sig uppenbarligen något av fastighetskrisen i början av 90-talet. De har i huvudsak lånat ut på måttliga nivåer och undvikit de mest utmanande strukturerna. Tar de det bara lugnt så räknar de med att så snart stormen bedarrat kan de ta sig helskinnade i land.
Men vad gör de om båten läcker som ett såll och de som är satta att styra båten i bästa fall saknar kunskap att laga den och i sämsta fall övergivit den för länge sen? Den stackars skorven är övergiven, med trasiga segel och på en strand längre bort står banken med en kikare och ser sin säkerhet gå mot en säker undergång. Det är ungefär den situationen flera av de tyska och brittiska bankerna befinner sig i, åtminstone med en ansenlig del av de krediter de lämnade under de ”goda” åren.
De nuvarande ägarna har för länge sedan inkasserat ett väl tilltaget arvode för att ”strukturera” förvärvet, dvs låna upp till taknocken och därpå lägga finansiering upp till väl över 100 procent, inte sällan från småsparare. De har anlitat en fastighetsförvaltare till minimalt arvode och otillräcklig kostnadsbudget, ty annars hade kalkylen inte gått ihop. Nu ser de inga möjligheter att få ut något mer ur sina ”investeringar”, och deras intresse för att ragga hyresgäster, och allt annat sådant där jobbigt man numera måste göra för att tjäna pengar på fastigheter, är därefter. Småspararna har redan förlorat sina pengar. Dem är det synd om, men tyvärr inget det går att göra något åt. För banken däremot är risken densamma som om de hade ägt fastigheterna själva. Nej förresten, den är mycket högre. De har ännu inte tagit kontroll över fastigheterna.
Till synes har de inte gjort något för att få skutan på rätt köl. Men hav förtröstan. De må ha stängt ner sina kontor i Stockholm, men i Edinburgh, Hamburg och Eschborn kan ni vara säkra på att de sitter och gnuggar geniknölarna. För det är inget lätt problem de har att lösa. En del av lånen, där ägarna sköter sig någorlunda eller där förfallet inte är akut, låter de säkert rulla tills vidare. Men för de andra, där de ser värdet av sina säkerheter sakta men säkert urholkas, kommer de att agera. Var så säkra. Då värdet i många fall är lägre än utestående lånebelopp går det inte att refinansiera med mindre än att de gör kraftiga nedskrivningar eller att någon skjuter till en ansenlig mängd nytt kapital. De kan också välja att ligga kvar med lånen, men byta ut låntagaren. Då flertalet av dessa lån kraftigt bryter mot låneavtalen är det ett fullt möjligt alternativ. I så fall kan de kanske nöja sig med en mindre nedskrivning och en mindre kapitalinsats. Men då måste de först finna en ny ägare som aktivt kan förvalta fastigheterna och som kan och vill skjuta till nytt kapital. Därigenom får de också en låntagare som har ett intresse mer i linje med bankens. Det låter väl långt bättre än att passivt vänta på att skutan går i kvav?
