Vi måste prata om Göteborg
Malin Siwe, Krönikör
Är sedan 2004 krönikör i magasinet Fastighetsvärlden. Hon är journalist och har bland annat jobbat på Finanstidningen och Dagens Nyheter. Sedan 2010 är hon knuten till Expressens ledarsida. 2005 utsågs Malin Siwe till Årets krönikör, av tidningen Resumé.
(Krönikan publicerades ursprungligen i magasinet Fastighetsvärlden 1/2024)
Paradigmskifte! utropade kommunalrådet för stadsutveckling i Göteborg, socialdemokraten Johannes Hulter, före jul. Från 2025 och framåt ska bolaget Nostalgi bygga 2 300 lägenheter. Om året.
Skoja bara. Det är AB Framtiden som ska fixa bostäderna, med ”klassisk, traditionell arkitektur och moderna landshövdingehus”.
Att politikerna styr över sina kommunala bostadsföretag är inte konstigt, men Hulter har större ambitioner än så. Också privata fastighetsägare ska packa och rätta sig efter retroidealet.
”Den offentliga livsmiljön kan inte väljas bort, det är en del av vår fysiska verklighet vare sig vi vill eller inte. Därför driver vi på för en mer demokratisk arkitektur, som bättre återspeglar befolkningens preferenser”, skrev Johannes Hulter i tankesmedjantiden.se i somras.
Också privata fastighetsägare ska packa och rätta sig efter retroidealet.
Demokratisk arkitektur är en lika knasig idé som demokratisk ekonomi. Att kommunpolitiker ska avgöra estetiken på varje byggnad är inte smakligare än löntagarfonderna var. Och de senare sörjs inte av någon.
Det finns annat som är viktigare för demokratin, som att de kommunala bolagen fungerar mönstergillt. Så är det inte i Göteborg. I januari i år fick vd:n för Poseidon, med bortåt 30 000 lägenheter, sparken efter visselblåsning om usel arbetsmiljö, konstiga konsulter och annat. I somras fick vd:n för lika kommunala Älvstrandens utvecklings AB gå av liknande skäl. Och tidigare var det Parkeringsbolagets chef och chefen för Leasingbolaget.
Så nog behövs det likriktning i Göteborgs kommun, när det gäller att följa lagen. Men inte i form av nygammal monotoni i stadsbilden. 1947 bodde 47 procent av stadens invånare i landshövdingehus, i ettor och tvåor med dass på gården. Många revs, inte bara för att folk ville ha moderna bekvämligheter, utan också för att omväxling förnöjer även ögat. Göteborg behöver inte mer enfald.
