Människor var ordentligt påklädda i slutet på 1800-talet. Det var väl därför Sylt blev en populär badort, för kungligheter och rikingarna som ville hänga på. Där finns vackra dyner och frisk havsluft. Men det är rejält mycket kallare än i övriga Tyskland. Vilket i våra tider är ett säljargument. Runt 20 grader – i bästa fall – under sommarmånaderna. Något att fly till när tempen är över 30 och till och med 40 på sina håll i övriga riket.

Klockan två en fredagseftermiddag är pendelstationerna på ön knökfulla med hantverkare i arbetskläder. Deras bilar fyller parkeringen intill. De har inte råd att bo på Promi-Insel, kändisön, Sylt. Och att sätta fordonet på biltåget är dyrt.

Billigaste bostadsrätt jag såg låg i miljonprogramsområde och gick på drygt 100.000 kronor kvadraten. Men de flesta 70-talslägenheter låg närmare 150.000.

”Men det lär, trots subvention, inte locka lärare att stanna länge.”

Villorna? Ena halvan av ett parhus, 165 kvadrat för köparen – utgångspris 32 miljoner.

Det skulle kunna vara billigare. Men utseendereglerna är strikta, idealet är kopior av nordfrisiska gårdar från 1700-talet i tegel med halmtak. Halmen importeras från Ungern. Jag gissar att också några i Arkitektupproret skulle börja längta efter betongkuber efter rundresa mellan lyxhobbithusen.

Många arbetsgivare i servicesektorn har personal­bostäder för säsongare. Men det har inte lockat tillräckligt. På krog efter krog fick jag nobben, visst fanns det tomma bord – men inte personal som kunde serva.

Polisen har byggt ett eget hyreshus för att kunna rekrytera, kommunen funderar på att göra detsamma. Men det lär, trots subvention, inte locka lärare och socionomer att stanna länge.

Det kommer alltid att kosta multum att bo på eftertraktade ställen. Men politiker gör sig själva en björntjänst när de i stor skala ställer dyra fasadkrav. Oavsett om det är sockersött som på Sylt eller klassicistiskt i någon svensk kommun.