Ohelig allians

På väg upp i tunnelbanan och när snön fortfarande yr där utanför möts jag av omisskännligt vårtecken, i vart fall ett år som detta; en valslogan och den lyder: ”stadens tillväxt börjar med barnens uppväxt”. Oj då, tänker jag, de är tidigt ute i år. Sex månader kvar till valet. Kommer de att orka hela vägen? Och kommer jag att orka?

   Men så kommer jag hem och råkar läsa en krönika av DN:s Malin Siwe som på senare tid gjort sig till självutnämnd korsriddare mot alla de kommuner i Sverige som vill söka utveckling och tillväxt genom att bygga evenemangsarenor, centra för hästsport eller utvecklingsområden för bostäder och handel. Siwe dundrar att politikerna minsann inte har mandat att leka med skattebetalarnas pengar.

   Det kan man ju hålla med om men den självklara motfrågan blir; har politikerna rätt att satsa på företeelser som ger deras kommun en unik profil och konkurrensförmåga? Är det rätt eller fel att investera i verksamheter som skapar inflyttning, stimulerar näringslivet på orten och gör det mer attraktivt att låta sina barn växa upp där man bor?

   Tittar man i NAI Svefas senaste utgåva av ”Svensk Fastighetsmarknad, fokus 24 orter”, är svaret tämligen givet. Det är inte bara rätt. Det är en överlevnadsfråga. NAI Svefas fastighetsindex har fokus på variabler som är gynnsamma för fastighetsbranschen ur ett investerarperspektiv. Men därmed har den också relevans ur ett bredare perspektiv, nämligen förutsättningarna för Karlstad, Göteborg rentav ”AB Sveriges” förmåga att konkurrera i en alltmer tuff internationell miljö.

    Vad är det då som bygger konkurrenskraft? Ingen kan bli förvånad över att det på övergripande nivå är tillgång till högre utbildning, moderna och effektiva kommunikationer samt ett differentierat näringsliv. Men till detta kommer ytterligare en faktor nämligen att orten kan erbjuda en konkurrenskraftig livsmiljö och här öppnar sig ett spektrum av möjligheter för såväl näringslivet som politiken att gripa sig an.

   Visst, alla satsningar lyckas inte och ett och annat tål att kritiseras. Men när vi nu tydligt ser att universitetsorterna och andra regionala centra kryper närmare storstäderna i attraktionskraft så är det alldeles uppenbart ett resultat av medvetna långsiktiga satsningar. Det är mycket glädjande och det kan politikerna i storstäderna leva med. Däremot kan ingen av oss leva med att våra storstäder tappar i konkurrensförmåga mot de europeiska och internationella metropolerna, vilket är faran värt om man misslyckas med infrastruktur, stadsbyggnadsprojekt, etableringen av nya kluster för innovation och företagande eller fastnar i debatter om höga och låga hus.

   Här vill jag upprepa den oro jag uttryckte i min förra krönika på den här platsen: Det finns alldeles uppenbara tendenser till en ohelig men synnerligen inflytelserik allians mellan tillväxtfientliga politiker, perspektivlösa journalister och tillbakablickande tjänstemän inom myndigheter och administration så fort det presenteras satsningar som antingen kostar pengar eller leder till en omdaning av den befintliga miljön. Ju mer vi närmar oss ett val desto mer aktiva blir de och de förenas i att säga ”nej” . Vad de är emot är uppenbart men vad de är ”för” är oftast höljt i dunkel.

   Därför vill jag avsluta med att rikta en maning till alla gubbar och gummor som händelsevis läser den här spalten. Det är valår i år. Att intressera sig en smula för samhällsdebatten är också business. Politik är för viktigt för att överlåtas till kulturdebattörer och politiker.