Bankregleringen ökar riskerna – både för kunden och banken!
Linus Ericsson är VD vid AGL och har cirka 20 års erfarenhet från finansmarknaden. Han har tidigare arbetat som förvaltare på valuta- och räntemarknaden, risk manager för Stockholms stad och som konsult för ett norskt analysföretag. Sedan 1997 är han partner i AGL.
När man ser hur bankverksamhet bedrivits på olika håll i världen är det lätt att ha förståelse för att det finns ett behov av att reglera bankers risktagande. Bankregleringen i form av Basel-reglerna ger intryck av att vara oerhört sofistikerade. Men får verkligen bankregleringen önskad effekt eller kan det faktiskt vara så att reglerna till och med ger motsatt effekt?!
I stort leder med all säkerhet bankregleringen till lägre risktagande i banksystemet, men inom vissa områden når man faktiskt inte alls önskad effekt. Tvärtom kan man se en ökad risk både för bankernas kunder och för bankerna. Det är främst avseende företags möjligheter att hantera finansierings- och ränterisker som vi ser problem.
AGL jobbar med skuldförvaltning i ett femtiotal fastighetsbolag som tillsammans lånar mer än 150 miljarder kronor. När vi tittar på hur bolagens låneportföljer utvecklats de senaste åren ser vi ett antal intressanta förändringar. Vi ser att låneavtalens återstående genomsnittliga löptid har förkortats från 3,8 till 2,2 år sedan finanskrisen startade. Många låntagare får helt enkelt inte lån på mer än 2 eller 3 år. Låntagare som trots allt erbjuds längre krediter väljer ofta kortare lån för att de inte tycker att de kan motivera den merkostnad som en längre kapitalbindning innebär. Merkostnaden för längre krediter kommer av ökade krav på bankerna att matcha in- och utlåning.
Trots generellt längre räntebindning i takt med sjunkande marknadsräntor så ökar andelen bolag som tvingas till kort räntebindning. Även detta kan förklaras av hur Basel-reglerna påverkar bankernas beteenden. För det första är bankerna restriktiva med att erbjuda ränteswappar med en löptid som överstiger lånens löptid. Korta lån ger därmed kort räntebindning – det vill säga högre risk. Dessutom kräver bankerna i vissa fall separata säkerheter för ränteswappar. Eftersom fastighetsbolagen redan ställt pantbrev som säkerhet för sina fastighetslån har de inte alltid möjlighet att ställa ytterligare säkerheter och kan därför inte göra några swappar.
Min bedömning är tyvärr att vi bara sett början på den här utvecklingen. Det finns lösningar men risken är stor att vi får en kategori låntagare som trots rekordlåga räntor inte erbjuds möjligheten skydda sig mot finansieringsrisker! Ett högre risktagande i bolagen kan mycket väl leda till negativ påverkan såväl på fastighetspriser som på investeringsvolymer.
I slutändan leder allt detta till att bankerna får låntagare som tar större finansierings- och ränterisker. Det i sin tur leder faktiskt till att bankernas risker ökar istället för minskar. Som så ofta förr såg det bra ut på ritbordet men resultatet blev något annat – eller som Peter Dalle i Lorry sa: ”tänkte inte på det”.
