Varför sänker inte Riksbanken?

Linus Ericsson är VD vid AGL och har cirka 20 års erfarenhet från finansmarknaden. Han har tidigare arbetat som förvaltare på valuta- och räntemarknaden, risk manager för Stockholms stad och som konsult för ett norskt analysföretag. Sedan 1997 är han partner i AGL.

Riksbankens direktion är rejält oenig om penningpolitiken. Två av ledamöterna vill sänka styrräntan medan majoriteten är för oförändrad nivå. För en utomstående förefaller oenigheten till stor del handla om ett antal ganska tekniska modellantaganden medan direktionen är förvånansvärt enig om några grundprinciper som jag anser borde vara viktiga i diskussionen. För de första anser de att penningpolitiken är expansiv och för de andra anser de att en neutral styrränta ska ligga upp mot 4,0 procent. Jag tycker att det finns starka skäl att omvärdera båda dessa antaganden.

Expansiv penningpolitik betyder att räntenivån i samhället är så låg och tillgången på krediter så god att investeringar stimuleras. Jag tycker inte att det är en riktig beskrivning av nuläget. Min uppfattning är att vi ser radikalt förändrade förutsättningar i kreditmarknaden att en neutral styrränta i dag ska ligga betydligt under den nivå som tidigare ansågs neutral (med neutral ränta avses den nivå som varken är expansiv eller åtstramande).

Vi börjar med att titta på utlåningen till företag och hushåll. Vi har en situation där utländska banker till stor del dragit sig tillbaka och där flera av de nordiska bankerna är tydliga med att de vill minska sin utlåning. Banklån är för många företag en bristvara vilket leder till att många företag prioriterar amorteringar framför investeringar.

Hushållens skuldsättning ökar förvisso men ökningstakten är nu under fem procent per år, vilket är den lägsta ökningstakten på mer än ett decennium. I en marknad där vi haft en rekordökning av huspriserna uppstår en situation där de som går ur marknaden är lågt belånade medan förstagångsköparna är högt belånade. Så ser det förstås oftast ut i en bostadsmarknad. Det som är speciellt just nu är att de som går ur marknaden är lågt belånade tack vare det dramatiska värdeskift vi sett på bostäder under 15 års tid. Efter ett sådant värdeskift är det naturligt att vi under lång tid har ett behov av en i genomsnitt ökad skuldsättning hos hushållen. Dessutom har vi ett ökat antal bostäder generellt och en ännu större ökning av bostadsrätter kontra hyresrätter genom nyproduktion och ombildningar. Nuvarande ökningstakt bör därmed inte vara ett problem.

Förändringen av förutsättningarna för en neutral styrränta förklaras till stor del av finanskris och bankreglering. Riskaversion, statliga stöd och krav på högre kapitaltäckning med mera har lett till minskad konkurrens på grund av att banker drar sig tillbaka till sina hemmamarknader och att bankerna genom att hålla igen på utlåningen kan öka kapitalbasen. Genom regleringen har förmedling av kapital via banker drabbats av rejäla kostnadsökningar. Lånekostnaden, uttryckt som marginal inklusive avgifter över statsräntan, har grovt räknat gått från i storleksordningen en till tre procentenheter. Allt annat lika betyder det att Riksbanken borde hålla styrränta ungefär två procentenheter lägre. Att utifrån dagens något skrala ekonomiska utsikter anse att en nivå för företags- och bostadskrediter på fyra till sex procent är expansiv stämmer inte överens med min bild. Lägg därtill svårigheterna för företag att över huvud taget få lån så blir bilden än mer missvisande.