Likriktningens fula logik
När Henry Poole 1851 bestämde sig för att hans skrädderi skulle flytta huvudingången till vad som varit fastighetens baksida på Saville Row, följde många efter. Strax låg skrädderierna på rad: Anderson & Sheppard, Huntsman, Gieves & Hawkes. Att gå längs Saville Row blev för den elegante mannen vad besöket i chokladfabriken är för Kalle i Roald Dahls barnbok.
London är en stad full av sådana vackra, små miniatyrvärldar. För skjortor finns Jermyn Street. För gamla böcker Charing Cross Road. För musik Denmark Street. Det är just det som gör centrala London så högt värderat: personlighet och historia gör London till London, aldrig att förväxlas med Omaha, Shanghai eller Tranås.
Och nu vill ni förstöra det.
Ja, inte just ni, just i London, men de som äger Londons fastigheter. För när priserna stiger i London vill fastighetsägarna höja hyrorna. Och när hyrorna rusar är det inte lätt att överleva som skräddare, hantverkare eller antikvariatsägare. Då får man flytta. Och in flyttar de som har råd: de stora kedjorna, hemelektronikjättarna, Starbucks.
Det är samma sak i Stockholm. Kommer ni ihåg att ni rustade upp Kungsgatan? Den skulle bli tjusigare. Det blev den, i fem minuter. Nu är de enda som kan betala för tjusigheten Elgiganten, Siba, OnOff och Stadium. De som har råd att driva förlustbutik på fina gatan, eftersom de rakar hem miljoner i fula plåtlador på åkrar utanför stan. Och det fortsätter.
Herrekiperingen Götrich är det närmaste vi kommer Saville Row-anda i Stockholm. Nu glunkas det om att den hyran borde dubblas.
Vad tror ni händer då? Det blir förstås ännu ett Dressmann. Frågan är denna: när ni drivit ut allt vackert, allt intressant, allt själfyllt ur innerstan – när H&M, Stadium, Dressmann, OnOff och Elgiganten hyr allt – vad är Stockholm värt då?
Ungefär detsamma som ett övervuxet Tranås, skulle jag tro.
