Inte en fastighet
Carl Larsson förstod det. Han kallade boken ”Ett hem”. Inte ”Ett skatteobjekt”. Eller ens ”En fastighet”. Carl Larsson gav oss instruktioner för hur man gör för att förverkliga sin längtan. Ett ställe i världen som är vårt eget. En bas, en köl, en utgångspunkt.
Ett hem, helt enkelt.
Han var förstås inte ensam. Egnahemsrörelsen växte. Frihet var att kunna bygga sitt eget hem. Ofta med ett drag av nationalromantik. Geijers odalbonde var inte utrotad. Visst var den stora världens politik och ekonomi viktig. Idéer och ideologier. Men man bor inte i en ideologi. Inte i en idé. Inte ens i en skattetabell. Man bor i ett hem. Som finns i den lilla världen.
Så kom modernismen. Och funktionalismen. Hemmet skulle vara en fabrik för mänsklig råvara. Och politiken och ekonomin, varför skulle de protestera? Det var ju just mänsklig råvara de behövde. Ekonomin för pengarnas skull, politiken för maktens. Helst så standardiserad råvara som möjligt, för att passa de storskaliga mallarna. Det krävdes insyn, för att se om planerna gick i lås och kontroll för att korrigera den mänskliga råvaran när den gjorde fel.
Skattetabeller och miljonprogram. Taxeringsvärden och bygglov. Mest avslag. Vatten och avlopp. Ordning och reda. Inte ett hem. Plats för dygnsvila. Skatteobjekt. Fastighet.
Den lilla världens frihet krympte. Otillåten om ytan översteg en friggebod. Utveckling, säger ni. Man kan inte låta folk bygga som de vill. Och varför skulle man få investera skattefritt i en bostad, men inte i konst eller aktier? Därför att ett hem inte är en investering. Ett hem är ett hem. Den plats där människan borde få vara sin egen, bortom politik och ideologi. En fredad zon. Det var väl just därför radikaler och teknokrater fann varandra i bostadspolitiken. De stod inte ut med att se självständiga människor. Så blev ett hem en fastighet. Och Sundborn ett museum.
