Visa ting är eviga
Det började som en fuktfläck i hörnet med golvbrunnen. Efter ett dygn stod vattnet en halvtum djupt i de lägsta delarna av den vinkällare som inreddes för ett par år sedan. Vad gör man? Ingenting, och hoppas att vattnet är borta morgonen därpå och att källaren torkat ut ett par dygn senare. Men innerst inne vet man ju vad som egentligen kommer att hända.
Vid morgoninspektionen stod vattnet halvannan decimeter högt och vinhyllornas träben sög girigt åt sig av det unkna dagvattnet. Det skulle behövas sjöstövlar för att komma åt buteljerna med Châteauneuf-du-Pape, Gewürztraminer och Bollinger. En tröst i bedrövelsen var att det verkade vara dagvatten, inte avloppsvatten. Men doften var för den sakens skull ingalunda angenäm.
Här krävdes handling och på eftermiddagen stod en hiskligt stor slamsugningsbil med en boaormstjock slang ringlande genom trädgården och in genom ett källarfönster. Efter ett par timmars sugande och spolande var vattnet borta och kontakten med det kommunala dagvattennätet åter etablerat.
Under arbetets gång uppstod den asymmetriska konversation som brukar uppstå när en professionell fackman möter en hjälplös fastighetsägare i nöd. För att hamna på någorlunda jämlik mark fördes diskussionen in på den lokala och globala finanskrisen.
”Hur är det i er bransch; den kan väl inte vara allt för känslig för konjunktursvängningar?”
”Näe”, kom svaret från den lakoniske slamsugaren.
”Så länge folk behöver sk-ta, så länge har jag jobb”, sa han samtidigt som han vinschade upp slangen efter fullgjort arbete.
Så ett tips till alla i fastighetsbranschen som behöver muntras upp. Hämta upp en flaska god chablis, slå upp ett glas, läppja på det och tänk så här:
Så länge det finns människor så kommer de att behöva hus och byggnader att bo i, arbeta i, handla i, äta i och roa sig i.
A votre santé
