Städers skuggor

Städers tröghet! Och städers skuggor! För något år sen promenerade jag runt i höstskymningarna i skuggorna av ett Stockholm som knappt längre finns.

Jag letade efter trappuppgångar, hus och adresser där poeten Dan Andersson en gång hållit till under sina många Stockholmssejourer. Mycket var rivet, inte minst i Klarakvarteren. Hotellet på Bryggaregatan där han dog: borta. Men fastigheterna mittemot stod kvar. Till slut hittade jag till och med ataljén där han ofta höll till, inte minst under hemliga kärleksmöten: gatstumpen hade bytt namn, men lokalen fanns kvar.

 Hur mycket man än river så blir minnen kvar. Städer är sega! Om tjugo år kommer det mesta av den bebyggelse vi har idag att stå kvar. Så hur ska städer då kunna förnyas, till exempel i miljövänlig riktning? Vi är ju tvungna att till största delen utgå från det befintliga fastighetsbeståndet.

Sittande regering har inte riktigt förstått hur mycket fastigheter och byggbranch betyder för konjunkturerna. Rot-avdrag införs, så de bättre ställda kan byta parkettgolv i sina vardagsrum. Jodå.

Men det som verkligen på bred front skulle behöva renoveras är ju hela folkhemsbygget – åtminstone en halv miljon bostäder som byggdes på sextio- och sjuttiotalen har stort behov av renovering. Stambyten, ventilationssystem och en massa annat. Miljonprogramsområdena väntar på statliga miljardprogram! Det skulle ge jobb, och samtidigt en chans att ställa om hela fastighetsbeståndet i mer miljövänlig riktning.

Fastigheter är bra på att orsaka kriser, det vet vi. Men de utgör ofta också trappsteg ut ur de ekonomiska kriserna. Och märkligt nog – det tänkte jag på när jag dessa kvällar tankfullt drev genom de sista resterna av Klarakvarteren – berättar till och med försvunna byggnader en historia.