Det är sen eftermiddag den första lördagen i oktober när vi återvänder till Stockholm från en tur till södra Europa. När vi åkte en vecka tidigare hängde det sköna sensommarvädret kvar. Nu var det plötsligt kallt, grått, blåsigt och ruggigt i vår fina stad. Taxin från Arlanda Express tar sig fram längs Kungsgatan som är kantad av människor med lätt nedböjda huvuden, klädda i mörkt. När vi passerar Hötorget rör stormbyar upp en mängd skräp som virvlar uppför konserthustrappan och vidare ut i gatunätet. Kontrasten mot de städer vi just lämnat blir plötsligt stor. Vädret kan vi naturligtvis inte göra något åt. Men sanningen är att många utländska städer, som vi i någon mening konkurrerar med, har höjt sin kvalitet och vi har snarare tappat. Man ser en omsorg om gaturummet och dess detaljer som plötsligt blir en förebild i stället för som förr, något man rynkade på näsan åt.
Vi hör av och till att Stockholm är en stad i världsklass, eller möjligen ska bli. Målsättningen att vi ska bli världens bästa stad är alldeles utmärkt. Att tro att vi redan är det och så kommer att förbli utan ansträngning är inte så bra. Världens bästa stad måste vara en stad som håller miljömässigt, fysiskt/visuellt och socialt. En effektiv plats för näringslivet och en attraktiv kropp för ett rikt socialt liv. Det är en komplex struktur med många olika element som måste fungera väl ihop. Alltifrån fräschören i närmiljön till stadsrummets uppbyggnad, alltifrån ren luft och rent vatten till miljöklassade byggnader, alltifrån en väl utbyggd infrastruktur till låg kriminalitet osv.
I Stockholm och på andra håll i vårt land har vi ett fantastiskt utgångsläge. Vi har så mycket av det som skapar en uthålligt attraktiv stad. Vi har mer av detta än i många andra länder. Men vi får heller inte förneka att vi har områden där vi kommit efter. Utbyggnaden av infrastrukturen är kanske det tydligaste exemplet. Vi måste också lära av våra misstag. Miljöprogrammets industriella boende och kontorslådorna längs en del trafikleder väcker inga lustkänslor. Ibland är det för låg aktivitet och ibland går projekt på rus som leder till ofullkomligheter.
Jag var själv med, som nybakad från KTH, att arbeta med den stora cityomvandlingen. Det var rejäla tag och det gick undan. Den existerande bebyggelsen röjdes av mer eller mindre helt och hållet. Det åkte med en del fina byggnader genom den storskaliga exploateringsmetodiken, men väldigt mycket som revs var också ren slum. Detta kan man alltid diskutera. Resultatet blev i alla fall att Stockholm blev en ledande stad med effektiva lokaler för näringslivet i stadskärnan. Det byggdes rationella ”far” under mark för varutransporter. Trafikseparering genomfördes, kollektivtrafiken byggdes ut osv. Det uppenbara misstaget blev på sina håll att den fantastiska möjligheten att också utforma den nya bebyggelsen med attraktiva stadsrum på något sätt missades. Det var helt enkelt inte tillräckligt fokus på detta. Här uppstod miljöer som inte blev uthålligt hållbara, attraktiva. Idag har vi tack och lov ett helt annat fokus på den fysiska miljön ocha skulle aldrig ha tagit så lätt på utformningen.
Det behövs ett mycket stort engagemang och kompetens när nya stadsdelar ska utvecklas eller när de befintliga ska förtätas. Det behövs beslutsfattare som är ordentligt engagerade och projektledare som brinner för sin uppgift. Det behövs en klok översiktlig planering och detaljplanering i samverkan med fastighetsbranschens aktörer. Det behövs driv och genomförandekraft, som samtidigt balanseras med eftertanke.
Stockholm ska framöver växa med åtskilliga hundratusen invånare. Det gäller att ha höga krav på alla led i den process som bygger den hållbara och världsledande staden. Många av de konkurrerande städerna och regionerna i andra länder har skärpt sig rejält. Konkurrensen är benhård.
