För liberala regler för bostadsrätter?
Anne-Marie Pålsson, Krönikör
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M). Hon har skrivit flera böcker bland annat om skattepolitik. 1993 drog hon igång den så kallade Pigdebatten och hon har flera gånger kritiserat vinster i välfärden. Pålsson är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan 2016.
I snart 100 år har bostadsrätter funnits i Sverige. En särdeles framgångsrik boendeform. Att det blivit så beror på att med marknadspriser i stället för reglerade har köer och svarthandel ersatts av en öppen och transparent handel med bostadsrätter. Den med kapital
kan köpa sig ett boende över en natt. Det har också gjort det lönsamt att bygga nytt.
Men bostadsrättsformen har sina svagheter. Förutom att den lag som ska skydda medlemmarnas intressen är otillräcklig, förutsätter den att medlemmarna engagerar sig i förvaltningen. Intresset för detta är numera klent. De unga hinner inte och de gamla orkar inte delta i styrelsearbetet. De däremellan har ingen lust, för uppgiften är otacksam. Mest gnäll från missnöjda medlemmar och bara lite beröm. Ersättningen är symbolisk samtidigt som arbetet är tidskrävande och ansvaret stort. Då regelverket kring bostadsrättsformen stramats upp har varje styrelse många paragrafer att känna till och rätta sig efter. Och det är stora värden som står på spel. För många medlemmar utgör bostadsrätten den enskilt största tillgången denne förfogar över.
På senare tid har ett nytt problem tillkommit: bostadsrätterna ses alltmer som en investering än som ett eget boende. De hyrs ut i andra hand, används som övernattningsbostad eller förvärvas som ett renoveringsobjekt i förhoppning om att generera stora vinster vid försäljning. Det har lett till att allt fler medlemmar inte bor i sin lägenhet och därför vare sig kan eller vill delta i styrelsearbete.
”Praktiskt kanske, men definitivt inte billigt.”
Bostadsrättsformen vilar på en kooperativ idé. Förutsättningen för att den ska leva vidare är att medlemmarna tar ansvar för skötseln av föreningens fastighet. Om inte är risken stor att ett betydande bostadskapital lämnas vind för våg. Kanske därför dags att skärpa de liberala reglerna för andrahandsuthyrning alternativt att i lag införa ett bosättningskrav för medlemskap i föreningen. I annat fall återstår att lämna över skötseln till professionella styrelsen. Praktiskt kanske, men definitivt inte billigt.
