Buset på Strandvägen
Först verkar Strandvägen i Stockholm så lyckad. Superlyckad! Husen är visserligen stora och fyrkantiga som kaserner men med alla tinnar, torn, vapensköldar och krumelurer blir det rent av stiligt. Längs Strandvägen finns all den service man behöver: en bilaffär, ett par möbelaffärer, en kvartersrestaurang, ett café, en resebyrå, en bank, en bensinstation. I mitten av gatan finns en bred allé. Den är mörk och dyster men jag har promenerat där många gånger och aldrig råkat ut för något. Det har hänt att demonstrationståg på väg mot någon ambassad skränat förbi, men det är allt.
Det finns inget som skvallrar om att detta är en av Stockholms mest brottsbelastade gator. Det är paradoxalt: fridfullt och välstädat, ja faktiskt pampigt, men bakom de massiva tegelväggarna pågår finansiell gängkriminalitet, insideraffärer, bedrägerier med bluffakturor, direktörsfiffel. De små människorna i de stora husen hämtas regelbundet till förhör och häkten.
Jag har talat med folk i husen. De berättar om fängslade momsbedragare vars familjer smyger i portar och trapphus för att inte utsättas för grannarnas trakasserier. För att inte tala om våldsamma polisrazzior mot toppfigurer i kriminella nätverk.
Människorna på Strandvägen verkar på ytan så lugna. Men, vad ska de göra?
Läget är alarmerande. Det räcker inte med det gamla vanliga: polis och sociala myndigheter. Nej, det krävs samverkan mellan alla berörda, Riddarhuset som säkert har många medlemmar i kvarteren borde omgående göra något. För att inte tala om alla privata sällskap, de är ju en direkt inkörsport till den finansiella gängkriminaliteten.
Hur ska barnen på Strandvägen någonsin våga tro på framtiden? I en miljö där brott är vardag? Strandvägsbarnen är tickande bomber som om bara några år kan explodera i vilket direktionsrum som helst.
