Bevare mig
Den stora rivningsvågen på 1960-talet gav oss trista stadskärnor med Domus, Epa, Försäkringskassan, Systembolag och Arbetsförmedlingen samlade i klump.
Varuhusen har bytt namn, piffats till och blivit gallerior. Men rivningssåren varar än. En följd är att vi fått PBL-extremister i byggnadsbyråkratin, tjänstemän som vid varje förslag till förändring slår paragraf 10 i huvudet på såväl stora fastighetsbolag som enskilda villaägare.
” Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.”
Men husen är till för människorna. Inte tvärtom. Det måste vara huvudregeln när bygg- och rivningslov behandlas. Visst är det viktigt att bevara byggnader från alla epoker, också ångestframkallande 60-talstorg, miljonprogramsområden och kräksiga klassikerpastischer från 90-talet. Men Sverige är ett litet land. Det räcker med att kulturskydda ett eller ett par exempel i hela riket. Rådande trend är att varje kommun ska bevara sina egna horrörer. Det är att göra motsatt misstag. Städer måste kunna förändras, på höjden, längden och bredden.
Bevarandefundamentalism kommer ofelbart att leda till att pendeln slår över i ohejdad modernisering. Igen. Då ryker också byggnader är som värda att spara som de är. Som Trygg Hansa-kvarteret i Stockholm, det är ingenting utan det lilla låga bankhuset som är punkten under utropstecknet. Utan det blir storhusen bara streck utan mening.
– Byggnaden har absolut inte samma dignitet som slottet, avfärdar stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) Stadsmuseet blåmärkning av kåken.
Nä, Trygg Hansa-husen är mycket snyggare. Och det hade kanske Alvendal upptäckt om hon inte fått synen försämrad av att läsa travar av yrkanden om bevarande av nära nog varenda kåk som ännu står.
