Tillbaka till kollektivet?
Runt middagsbordet diskuterades häromkvällen hur det var när jag flyttade från föräldrahemmet för drygt 25 år sedan. Mina barn ställde sig då helt frågande till varför de på sikt skulle behöva flytta ut. För dem verkade det helt naturligt att bo kvar hemma tills de i princip hade gift sig och skaffat egen familj. Vad beror detta på – kanske är det så att man idag inte har samma behov av att ”frigöra” sig från den äldre generationen som man hade förr? Eller är förklaringen att man inte har något val och att bo hemma länge därför blivit normen?
I storstadsregionerna skriker invånarna efter mer flexibla bostäder och boendeformer. Ungdomarna som ska lämna föräldrahemmet behöver ett enkelt och billigt boende där man inte binder stora kapitalbelopp – läs mindre och mer flexibla hyresrättslösningar. Såväl politikerna som byggsektorn förefaller med få undantag lamslagna.
Vad ska man göra? Ekonomiska incitament har kommenterats i en rad krönikor och i den delen finns såklart mycket att göra. Att genom försäljningar frigöra kapital för de allmännyttiga bostadsföretagen för produktion av fler nya hyresbostäder vore ett annat sätt. Långsiktigtiga investerare som har behov av placeringar med en stadig avkastning vet vi att det finns. För att lösa den många gånger känsliga politiska frågan om hyresrättens bevarande kan parterna avtalsreglera detta. Det är fullt möjligt att genom avtalskonstruktioner och överlåtelseinskränkningar säkerställa att hyresrätterna bevaras. Därmed skulle tre saker uppnås; (i) fler hyresrätter skulle med erforderlig markanvisning snabbt kunna komma till stånd genom nyproduktion, (ii) existerande hyresrätter bevaras och (iii) de investerare som söker långsiktiga placeringsmöjligheter i säkra flöden får möjlighet att investera på den svenska marknaden i stället för någon annanstans.
Det vore bra om de som har inflytandet över de allmännyttiga bolagen och kommunal mark kunde se dessa möjligheter och att juridiken och avtalsregleringar faktisk kan hjälpa till att säkerställa att de farhågor man känner inför en försäljning inte behöver besannas.
Förutom att det självklart vore bra om bostadsbristen i storstadsregionerna kunde minska så ligger tillskapande av fler och tillgängliga bostäder också mig personligen varmt om hjärtat. För i ärlighetens namn – hur kul vore det att ha tre bortskämda 30-åringar och deras respektive vid middagsbordet varje dag när man själv hade tänkt njuta av det lugna pensionärslivet?
