Outsourcing av tryggheten?
En man sitter i en fåtölj med blicken fäst vid TV-skärmen. Han är dement, lider av svåra smärtor och dödsångest.
Mannen som fruktar döden har bara några timmar kvar att leva. Han dör ensam i sin fåtölj, och TV-skärmen blir det sista han ser i livet.
Har samhället givit upp?
En av samhällets grundläggande uppgifter är att skydda medborgarna till liv, egendom och hälsa. Vårdbolaget Carema har de senaste månaderna stått att finna på varenda löpsedel. Ord som ”Chock”, ”Vanvård” och ”Skandal” har använts. Det förvandlas till en såpopera där ingen bär skulden, där varje nytt exempel på brott begångna blir en del i cirkusen.
WeMind är ett vårdbolag, precis som Carema. WeMind har precis som Carema målsättningen att driva sin verksamhet så billigt som möjligt. Därför fick WeMind, som det billigaste alternativet, ett kontrakt för att hantera vården av tortyrskadade flyktingar i Stockholms Län från och med 2012. Röda Korsets Center för tortyrskadade flyktingar, som rehabiliterat flyktingar i 26 år, valdes bort av Stockholms Läns Landsting. Deras alternativ var marginellt dyrare. Vårt samhälle uppfyller inte längre sina mest grundläggande uppgifter. Istället ser man sig som en garant för en korrekt upphandling av den relevanta tjänsten till lägsta pris; eller som ett tillsynsorgan när den avsedda leveransen helt uteblir.
Har samhället givit upp?
Kanske inte helt, men det är svårt att bry sig när man inte själv påverkas. Det är svårt att bry sig när Sverige befinner sig mitt inne i en recession, och man måste oroa sig för lån och jobbsäkerhet. Det kanske är för jobbigt att fråga sig vad kommer härnäst – en poliskår som tar betalt per gripande? Ett sjukvårdssystem som erbjuder en Alvedon och en klapp på axeln åt en cancerpatient som inte betalat sina räkningar?
För de här besluten påverkar ju inte oss. Inte oss som kan göra våra röster hörda. De påverkar de skadade, de tystade, de gamla och dementa. Det är enkelt att välja pengar före kvalité när man vet att den som får lida för det knappast kommer att kunna ta sig till en vallokal när det är dags. Vår vilja att protestera dör precis som den demente mannen i sin fåtölj. Ensam framför TV:n.
Har samhället givit upp?
Det sorgliga är kanske inte att frågan behöver ställas.
Utan att det inte är någon som ställer den.
