Den oberoende Riksbanken
Anne-Marie Pålsson, Krönikör
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M).Hon har skrivit flera böcker bland annat om skattepolitik. 1993 drog hon igång den så kallade Pigdebatten och hon har flera gånger kritiserat vinster i välfärden. Pålsson är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan 2016.
En gång i tiden trodde alla att politikerna kunde skapa välfärd. Så kom 1970- och 80-talet med hög inflation och hög arbetslöshet. Slapp ekonomisk politik ägnad att vinna väljarnas gunst snarare än en omsorg om landets bästa löd förklaringen.
Det blev startskottet för ett nytt synsätt. Politikernas makt skulle begränsas till finanspolitiken medan penningpolitiken skulle överlåtas till en oberoende centralbank. Med delat kommando skulle de båda krafterna balansera varandra och bara så kunde välfärd skapas.
Dessa trossatser nådde Sverige 1999 då vi fick vi en oberoende riksbank. Dess 15 första år blev bra men därefter har kritiken mot Riksbanken tilltagit. Att surra sig fast vid en minusränta har för allt fler blivit obegripligt. Detta särskilt när ekonomin går på högvarv och när tecken på finansiella obalanser syns allt tydligare.
Att surra sig fast vid en minusränta har för allt fler blivit obegripligt.
Riksbanken försvarar sig med att inflationen inte nått målet på två procent. Men varför sänker då inte direktionen målet? Ty den möjligheten har den. I själva verket säger riksbankslagen inget alls om att inflationen ska vara exakt två procent. Där sägs bara att penningvärdet ska vara stabilt. Det finns heller inget vetenskapligt stöd för att inflationen ska ligga på just två procent. Att den hamnade där var egentligen en slump och betraktades när den först kom på pränt som ett mycket ambitiöst mål.
Om riksbanksdirektionen inte vill ändra målet, varför gör då inte riksdagen detta? Inte bara möjligt utan också önskvärt enligt en färsk utredning. I den föreslogs att nivån på inflationen borde bestämmas av riksdagen och att Riksbankens uppgift skulle begränsas till att se till så att målet nås (2015/16:RFR6). Vill ansvariga politiker inte utmana Riksbankens oberoende? Kanske, men det finns också en annan förklaring till passiviteten. Med den nuvarande ordningen kan ingen hållas ansvarig om politiken misslyckas. Riksbanksdirektionen skyller på riksdagen och de folkvalda skyller på direktionen. Reformen som syftade till att skapa en fördelning av ansvaret förvanskades i stället till en som befriade alla från ansvar.
