Vi bygger stad i en rasande takt. Ambitionen är hög. Planhandläggare och byggaktörer utvecklar allt större områden och vi arkitekter och landskapsarkitekter, tillsammans med många andra, arbetar på högvarv för att göra plats åt stadens nya invånare. Varje kvadratmeter innehåller ofta ett komplext program där alla stadens invånare ska tillgodoses och olika värden viktas mot varandra. Ofta styr de för dagen accepterade sanningarna om vad som är rätt och bra.

Låt oss ta gaturummet som ett exempel. Dessa allmänna zoner som knyter ihop staden och är dess verkliga livsnerv. Huset där jag jobbar i Stockholms innerstad är byggt i slutet av 1800-talet. När jag tittar ut genom mitt fönster slår det mig ofta vilken omvandling gatunätet har klarat av. När huset byggdes var det främsta transportmedlet häst och vagn. Med bilens intåg har gatans sektion klarat både gångbanor, körbanor för dubbelriktad trafik och kantstensparkeringar. Ofta finns även plats för en och annan uteservering. Tack vare gatornas generösa mått, från fasad till fasad, har dessa ytor fortsatt att vara funktionella och hållbara genom hela 1900-talet.

Nu är vi mitt inne en ny omvandling av vad gatan ska klara av. Bilens ytor minskas till förmån för gående och cyklister och gatans funktion kommer inte bara att handla om möten och transport utan även om klimatåtgärder och hälsa. Våra gemensamma ytor ska rena och fördröja dagvatten och gatuträd behövs för att jämna ut skadliga temperaturtoppar.

Just idag fattas viktiga beslut som stadens boende ska leva med i många hundra år. Utmaningen när vi arbetar med helt nya stadsdelar och nybyggda stadsutvecklingsområden är att tänka steget längre än dagens rådande normer. Varför det? Jo, för att det kan bli mycket kostsamt både för staden och fastighetsägare att göra nödvändiga förändringar av gaturummens gränser. Om det finns förgårdsmark att tillgå kan det vara möjligt att bredda en befintlig gata, men att flytta byggnader måste närmast ses som en omöjlighet.

Redan nu måste vi alltså planera för det vi kan förutse (exempelvis en framtid där cykelbanorna fylls till bredden av alla möjliga smarta mindre fordon som ellådcyklar och elsparkar) och det oförutsedda (som exempelvis hantering av översvämningar). Att planera gatans sektion med utgångspunkt från vad som behövs just idag i form av mått för olika trafikslag är inte motståndskraftigt i en okänd framtid. För om det är en sak som är säker, så är det att framtiden sällan blir som vi har tänkt oss.

Så låt oss lyfta blicken när vi utvecklar morgondagens stadsdelar. Hur vi lever och transporterar oss förändras i en rasade takt och de gränser vi nu planerar in ska förhoppningsvis hålla långt in i framtiden. Vi behöver planera staden så att den blir motståndskraftig och kan hantera förändringar. Låt oss ge våra nya gaturum bra förutsättningar för att klara alla de uppgifter vi ställer på dem, oavsett om det gäller transportmöjligheter, klimatförbättrande åtgärder, handel eller bara mänskliga möten. Låt gaturummen spegla det samhälle vi vill ha.