Trollspö + Resurser = Världsklass
Viktoria Walldin är socialantropolog och arbetar sedan 2009 på White. Där arbetar hon ofta med uppdrag inom förnyelse av miljonprogramsområden.
Intresset för boendeinflytande har de senaste åren spelat en allt större roll inom stadsplanering och arkitektur. Ja, jag vet att det finns de av er som var med på 60–70-talet och menar att detta inte är nytt, så med hänsyn till er så omformulerar jag mig och säger att brukarfokus har blivit till en het potatis som handlar mer om stadsdelars välmående än den mer romantisk-politiska undertonen som präglade dåtiden.
Jag minns när vi på Servicehuset Malmvägen – det klassiska miljonprogramskomplext i Sollentuna, norr om Stockholm – i slutet av 70-talet (eller så) fick målarfärg av förvaltaren med uppmaning att ge liv åt den vitmålade betongen som utgjorde entrén till våra portuppgångar. Genom små insatser skulle vi få stärkt egenmakt av att tillsammans måla entréerna. Det gick som det gick. Resultat blev kladdigt, efter ett tag så målades allt över. Och även om det var kul att måla (jag målade en stor gul sol med en röd glad mun) så ökade inflyttningen av resurssvaga och utflyttningen av resursstarka (och svenskar).
Vad jag försöker säga är att dagens agenda för ett brukarfokus är betydligt mer tillspetsad – den har också fått en ny trygg famn som heter ”hållbarhet”. Där ligger den och skvalpar som ett svårhanterligt planeringsverktyg med stor potential, men få vill lägga tid och pengar på att utveckla detta redskap. Vi som jobbar med frågorna kommer för sent in projekt och förväntas att med ett trollspö göra lite socialt. Gärna så ska det – i härlig branschsanda – hetsas fram för minsta penning. Lösningen får också gärna vara i världsklass så att den kan exporteras till andra projekt och andra länder. Förutsättningarna är ohållbara!
Delaktighet och samverkan blir alltså självklarheter när vi ska beakta sociala aspekter i planering. Metoder som samlar berörda är en nyckelfaktor för att uppnå hållbara lösningar. Detta gäller inte minst vid upprustning där en dialog kring boendes behov kan vara avgörande för förnyelseprocessen välgång. Finns det bevis, siffror, mätinstrument för detta? – undrar minst en byggherre och förvaltare just nu? Det svar som finns är att den långsiktiga samhällsekonomiska vinsten överstiger den företagsekonomiska förlusten när man tar hänsyn till hållbarhetsfrågor generellt. Men det är väl svar nog. Bygg- och förvaltningssektorn avgör hållbar utveckling. Att nonchalera detta ansvar kan inte berättigas med att ekonomin kortsiktigt ska gå ihop. En ekonomi som växer på bekostnad av miljöförstöring, ökade klyftor och stress, gör väl ingen glad? Det är ett viktigt arbete att få branschen att samverka kring långsiktiga mål. Utmaningen är antagen!
