Att samlas runt middagsbordet varje kväll hade vi som regel under många år. Numera tycker jag det blir senare och senare och likt Alfons Åberg ”jag ska bara”… Det är numera mer regel än undantag att middagen blir quick fix, fast hälsosam – man läser ju ändå i tidningarna att GI är bra. Men mest av allt saknar jag kanske samtalet runt bordet.
På kontoret gör vi en medarbetarenkät varje år. Vi tycker att vi har ett bra och välskött företag med spännande och kreativa arbetsuppgifter. Men nu senast när vi genomförde vår medarbetarenkät fick vi dåliga poäng relaterat stress och då handlade det om att man tyckte det saknades tid för samtal, om projekt och om arkitektur. I den pressade vardagen där vi ska producera handlingar är vi så fokuserade på att leverera under tidspress att samtalen inte riktigt hinns med.
Men är inte alla dessa möten samtal? Jo, en sorts samtal, men mer som samtal om ”hur” men mer sällan riktiga samtal om vad vi ska åstadkomma och knappast filosofiskt – och arkitektur diskuteras sällan.
Tid för samtal måste finnas och om den inte finns måste vi hitta den. Riskerna för oss i den här branschen, som är så starkt resultatinriktade, är alltför stora av vad vi ska prestera att vi glömmer själva essensen och då når vi heller inte målen som många gånger är både diffusa och svåra att greppa. Allt som oftast har vi dessutom olika bilder av vad vi ska åstadkomma.
Och detta att just ägna tid till att fundera vad vi vill åstadkomma essens av vår idé – historien som tål att berättas om och om igen och som är det vi behöver bli bättre på genom hela processen inte minst i den tidiga planeringen och utbyggnaden av Stockholm.
En stad av världsklass kan bara bli verklighet om vi tar oss tid att samtala om vad som egentligen är innebörden av världsklass, och hur och på vilket sätt vi ska åstadkomma det.
Vi står inför en spännande utmaning att samtala runt. Inte bara debattera höga hus som är starka objekt, men knappast stadsbyggnad och som saknar egentligen innehåll.
Kommunikation blir allt viktigare men den måste innehålla ett djup, bilder och budskap som kan förstås.
Det arkitekturpolitiska program som Stockholm tänker ta fram hoppas jag ska ge oss tid till samtal men också tid till debatt om hur vi vill att staden ska utvecklas.
I övriga Europa diskuteras arkitekturen och det är ett samtal som behövs.
Och just den här påskhelgen, när familjen äntligen samlats runt middagsbordet och äldsta sonen har ställt knepiga frågor om den framtida planeringen av vår huvudstad, inser jag hur lite som finns beskrivet av den långsiktiga visionen men också att det krävs tid för samtal.
