Herr Paddas bekymmer
I år är det hundra år sedan banktjänstemannen Kenneth Grahame lät publicera ”Det susar i säven”, den bok som till slut gjorde det möjligt för honom att säga upp sig och bosätta sig i ett hus vid Themsen. Där ägnade han resten av sitt liv åt att ”fjanta runt i båtar” ungefär på samma sätt som Råtta och Mullvad.
Mycket har skrivits om ”Det susar i säven”, men få har granskat huvudpersonernas fastighetsinnehav. Ändå inleds boken just med att Mullvad ser över sin fastighet – en förhållandevis blygsam håla på en äng, inte långt från en häck – och inleder en vitkalkning av den.
Mullvads håla är väldisponerad, men Råttas är ändå ett strå vassare. Den är sjönära. Råtta har vissa säsongsrelaterade problem med fukt, men i övrigt är hans hem fullt i standard med en bättre lägenhet i Hammarby Sjöstad. Och i fråga om fastigheter är, som alla vet, det avgörande läget, läget och läget.
Grävling har i det avseendet varit mindre lyckosam. Hans håla är visserligen i rustikt charmig design, med tegelgolv och öppen spis, men den ligger i Storskogen. Det är ett förslummat område, dominerat av stökiga vesslor.
Paddan av Paddeborg återfinns i den andra änden av marknaden. Han innehar inte bara Paddeborg, ett vackert tegelslott med tillhörande stallar, park och båthus, utan dessutom en hästdragen husvagn, väl lämpad för sommarhalvåret.
Men oavsett dessa skillnader är det slående att samtliga huvudpersoner i ”Det susar i säven” äger sina fastigheter.
Det enda exemplet på hyresgäster är vesslorna, som under en kort period flyttar in i Paddeborg. Det slutar olyckligt, med hotande förfall, skadegörelse, våld, hot, oväsen och utebliven hyra. Som så ofta när brukande och ägande separeras.
Fira hundraårsjubileet med att läsa ”Det susar i säven” för era barn. Det kommer att lära dem mycket, inför deras framtida karriärer på fastighetsmarknaden.
