2001 – ett år att minnas
Anne-Marie Pålsson, Krönikör
Docent i nationalekonomi och fd riksdagsledamot (M).Hon har skrivit flera böcker bland annat om skattepolitik. 1993 drog hon igång den så kallade Pigdebatten och hon har flera gånger kritiserat vinster i välfärden. Pålsson är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan 2016.
År 2001 kan gå till historien. Då chockades USA av 9/11 och inledde med det kriget mot terrorn. Samma år sjösatte Alan Greenspan en lågräntepolitik världen tidigare inte skådat. Sedan dess har den ekonomiska tillväxten varit svag, samtidigt som klyftorna ökat. Och nu har USA en president som är motståndare till det mesta landet traditionellt försvarat.
I EU rustade sig 15 medlemsländer inför avskaffandet av nationella valutor som betalningsmedel. 2002 infördes euron. Bytet skulle göra EU till världens mest dynamiska region och euron till en världsvaluta. Av det blev intet. I unionen utkämpas nu ett verbalt krig mellan öst–väst och nord–syd, där skiljelinjen går dels mellan eurons vinnare och förlorare, dels i synen på migrationen. Vad gäller tillväxten stannade den vid 25 procent.
Men 2001 inträffade en annan händelse – mindre spektakulär men långsiktigt väl så viktig. Då blev Kina medlem i världshandelsorganisationen WTO. Med EU och USA upptagna med problemen på hemmaplan kunde Kina ostört flytta fram sina positioner. Sedan 2001 har Kinas BNP vuxit med ofattbara 290 procent och 100-tals miljoner kineser har lyfts ur fattigdom.
Valet av Trump förändrade spelplanen. Kina tillämpar oschysta konkurrensvillkor och använder sina företag för spionage och teknikstölder, dundrade Trump och startade ett handelskrig. Fast hans indignation handlade nog mer om att Kinas ekonomi nu utgör ett hot mot USA:s dominans. Ty fortsätter utvecklingen som hittills är Kinas ekonomi världens största om tio år.
Tiden är förbi när väst ensamma kunde diktera villkoren
EU nöjde sig med att kräva ett bättre hänsynstagande till rättvisa, miljö och socialt ansvar av Kina. Fast det hindrade inte den italienska regeringen att teckna en avsiktsförklaring med Kina om miljardinvesteringar i olika infrastrukturprojekt eller president Macron att komma överens med Xi Jinping om försäljning av militärutrustning till Kina för stora belopp.
Kina är en stormakt. Vilka ambitioner landet har vet vi inte. Men en sak kan vi vara ganska säkra på. Tiden är förbi när väst ensamma kunde diktera villkoren. Läget är snarare sådant att vi måste fundera över vad vi kan göra för att stå emot den kinesiska modellen och kunna hävda oss i konkurrensen.
290 procents tillväxt mot 25 talar sitt tydliga språk!
