Hemma i värderingar

När Pernilla Bonde, vd på HSB, skulle flytta hemifrån för första gången fattades ett snabbt beslut.

– Jag flög upp till Umeå eftersom jag skulle plugga där. Utan bostad fick jag på den tiden direkt ställa mig i en fysisk kö med en kompis. När vi kom fram sa de att det fanns en tvåa i Karlshem: vill ni ha den? Ja, sa vi, men då behöver vi nog en till så då vände vi oss till den okända tjejen bakom oss och frågade ”ska du med?” Absolut, sa hon, och på den vägen var det. Sen bodde vi tillsammans i ett år.

Som så många andra av Pernilla Bondes livserfarenheter har historien om det första boendet påverkat hennes åsikter och ställningstaganden även senare i livet. Samt viljan att få saker gjorda.

– Ett av de största problemen i dag är att det råder bostadsbrist och att trösklarna för ungdomar att komma in på bostadsmarknaden är för höga. Men vi sitter inte bara och väntar på andra, utan gör något själva. Exempel på det är HSB Dela, där vi köper halva lägenheten och ungdomen köper andra halvan, säger Pernilla Bonde.

– Jag drivs av att göra skillnad, att förflytta saker. Jag är ingen förvaltare, utan en utvecklare.

Flytten till Umeå var inte den första eller den sista i Pernilla Bondes liv. Att flytta har snarare varit en konstant. Med en pappa som jobbade inom gruvindustrin på LKAB blev det först London, sedan Kiruna och Svappavaara och efter det bosatte sig familjen i Liberia där de bodde från att hon var två till dess att hon fyllde sju år.

– Det är en fantastisk miljö. Ett fantastiskt och väldigt varmt land, och jag tror att min värdegrund sattes redan där. Det är ingen slump att jag jobbar i en värderingsstyrd organisation. Det gav mig insikten om att det finns många olika perspektiv och att folk har det väldigt annorlunda.

Pernilla Bonde ser oförskämt pigg ut för någon som just nu går igenom helvetet. Eller i alla fall vecka 15 av 16 av ett intensivt kost- och träningsprogram som kallas ”16 weeks of hell”.

– Jag har tränat jättemycket hela mitt liv. Det är min terapi. Så det här var kanske en 50-årskris? Jag vill kunna hålla mig i form länge för att kunna göra det jag gillar.

Därför har det också blivit tre Vasalopp och åtminstone en sprungen Tjejmil. Träning blev också det första riktiga jobbet för Pernilla Bonde, som efter att ha blivit såld på aerobics som 16-åring började extraknäcka som instruktör året därefter. När det sen skulle startas ett nytt gym i Östersund, det som numera är STC, var Pernilla Bonde med från starten.

– Det var en person som skulle investera i ett nytt ställe, och då startade jag och en annan instruktör upp det från ingenting. Det var höga lokal- och maskinkostnader och vi jobbade hur hårt som helst för att få de där röda siffrorna att bli svarta. Vilket de blev efter två år.

Till viss del bidrog åren i Östersund, indirekt, till att Pernilla Bonde hamnade där hon är nu.

– När jag kom hit på intervju var Gun-Britt Mårtensson förbundsordförande och vi kom nära varandra direkt. Hon hade ju varit kommunalråd i Östersund när jag pluggade där, så vi pratade jämtländska byar och blev förälskade direkt.

– Hon var tongivande och har betytt jättemycket för HSB, för värdegrunden, och för att bekräfta vilka vi är. Hon arbetade med alla förtroendevalda och alla medlemmar med våra värderingar som engagemang, trygghet, samverkan och fick alla på banan och alla att förflytta oss. Jag har gått i en bra skola med henne för att förstå vad det innebär att vara medlemsstyrt.

Den kooperativa modellen med självständiga föreningar som tar egna beslut är nämligen minst sagt speciell.

– Det är svårare att leda en så lös organisation där ingen bestämmer. Säger jag att vi ska gå åt ett håll så är det kört. Så jag måste jobba underifrån med förankring. Man måste verkligen förklara varför vi går i den riktning vi gör. Vi jobbar lite tvärtom. Men i en annan organisation måste du, även om du kan ta snabba beslut, också förankra dem efteråt. Så vi är snabba när besluten väl är tagna.

Men det finns så klart även baksidor med en så omfattande organisation som består av 25 regionala HSB-föreningar, 4 100 bostadsrättsföreningar och nästan 700 000 medlemmar i hela landet.

– Nackdelen är att det kan uppfattas som lite spretigt och det kan bli lite tung overhead, det kan uppfattas som ineffektivt. Det kan bli svårt till exempel när de kommer till det digitala när det krävs en lösning för alla. Det går emot vår natur att alla måste göra likadant.

– Men samtidigt fick vi siffror senast i går om att vi ökar i antal medlemmar, ökar i antal förvaltningskunder och ökar i antalet hyresrätter så någonstans finns det en tillväxt.

Det har blivit 20 år på HSB för Pernilla Bonde, varav de senaste 14 som vd. Hennes 20-årsjubileum sammanfaller också med det stora 100-årsfirandet för HSB som i år bland annat kommer att firas med en bussturné landet runt. Men är det samma HSB nu som 1923?

– Vi driver idén på samma sätt. Sven Wallander som startade HSB en gång i tiden var en visionär med fina tankar om vad man ville göra för människan som bodde i bostäderna mer än att bara bygga hus. Han byggde barnstugor för att han ville att kvinnor skulle kunna gå ut i arbete. Vi satte standard för badrum och kök och var med och byggde miljonprogrammen. En miljon bor hos oss i dag. Vi har byggt samhället, och det gör vi även i dag.

När Fastighetsvärlden besöker HSB:s lokaler på Fleminggatan är det precis i slutet av en era. Här har kooperationen haft sitt huvudkontor sedan 1939, men veckan efter intervjun går det sista flyttlasset till kontorsfastigheten Fenix i Hagastaden. Med marmor från det egna marmorbruket i Kolmården, snickerier från den egna snickerifabriken i Sparreholm och med Sveriges enda kvarvarande paternosterhiss som fortfarande är i bruk är det inte konstigt att det just den här dagen kommer att hållas en gravöl när man lämnar en sådan anrik lokal.

– Det är klart att det är mycket vemod i det här. Det finns så mycket historia i det här huset och det har hänt så väldigt mycket sedan 1940-talet. Hela huset andas HSB.

Men HSB är inte bara husen, utan just själva organisationen. Inom den har det bland mycket annat skett ett systematiskt arbete med jämställdhet, och HSB har till exempel dubbelt så många kvinnliga vd:ar i sina bolag än börsbolagen.

– Jämställdhet är en överlevnadsfråga. Vi är ett genomsnitt av samhället, här bor inte en kategori av människor, och då måste man känna igen sig i organisationen. Där slår vi börsbolagen big time.

Även hållbarhetsfrågan har hög prioritet inom organisationen.

– Hållbarhet är vår identitet och själ och det har vi varit sedan vi började. Det gäller både ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Det ska finnas en social trygghet och vara vackert och fint med konstnärlig utsmyckning samtidigt som bostadsrättsformen ger en trygghet av att sitta i styrelsen.

Ligger det kooperativa ägandet fortfarande i tiden?
– Ja, det gör det, för det är agilt och inte toppstyrt, vilket är modernt nu. Man trycker ner beslutskraften till de lokala kunderna som själva fattar snabba beslut. Det ger frihet att göra som man finner är lämpligt lokalt. Vi har väldigt fina kommunkontakter eftersom vi bygger upp långa relationer som vi helt enkelt inte skulle kunna ha centralt. Vi bygger i hela landet, där våra medlemmar vill och inte där vi tjänar mest pengar. När det blir tuffare tider måste vi inte maxa vinsten och avstå saker, utan gå ner lite i marginal för att hålla produktionen i gång och kunna vara snabba när det vänder.

Hur ser marknaden ut just nu? För nybyggen?
– Just nu är det stilla. Tvärstopp. Men det har alltid gått upp och ner och vi har haft jättefina år. Vi såg en dipp 2008–2009 och sen med amorteringskravet år 2017 började det också dala lite. Vi trodde att pandemin skulle sätta stopp men då var vi bättre än väntat. När kriget i Ukraina började så sålde vi bra på våren förra året, men sen gick det ner och nu har det tagit stopp. Men det är ju likadant i hela branschen.

Det känns som att bostadsfrågorna är viktigare än någonsin samtidigt som de känns lågprioriterade i politiken, håller du med om det?
– Ja. Under mina 14 år så har jag träffat 10 bostadsministrar. Bara under vår nuvarande ordförandes tid, som bara varit här i två år, har det varit tre ministrar. Vi går hela tiden på nya uppvaktningar och berättar vad vi vill, och sen går det en liten stund och så är det en ny minister igen. Det är ett jättebekymmer eftersom vi har jättelånga cykler inom produktionen. Det vi sagt hela tiden är att man borde lägga fram en långsiktig strategi som är oberoende av vem som är bostadsminister för tillfället. Då kan branschen och politiken gemensamt lägga en långsiktig plan och inte hålla på med små utredningar här och där som inte spelar någon roll.

Hur går det med Jublieumstornet som skulle stå färdigt lagom till firandet av HSB 100 år?
– Det ligger på paus, men vi hoppas kunna fortsätta bygga det inom kort.