Det var kallt och regnigt på väg hem från landet och 24 timmar som varit helt utmattande.
Bilen hade fastnat i snömodden på parkeringen, båten var full med snö och ville inte starta och väl framme på ön och i huset så hade vi fått musinvasion – mitt skräckscenario nummer ett. Trots en natts kamp vann mössen och precis som jag skulle stänga dörren och sätta mig i båten, i tron att de alla var döda kilade ytterligare en ny mus över verandan. Jag gav upp och åkte hem.
När jag sen satt i bilen på väg hem kom tankarna fram igen om hur bra vi har det – och hur kan en liten mus rubba hela känslan av överlevnad?
Under hösten valde vi på kontoret att låta alla medarbetare få möjlighet att fördjupa och bredda vår omvärldsbevakning och förståelsen för globaliseringen och dess tendenser (resorna klimatkompenserades full ut).
Det finns såklart inga svar på detta men det var för oss alla en omtumlande resa. Vi mötte nya demokratier, fattigdom, immigration, klassamhälle och länder med en svag ekonomi. Men vi såg även starka krafter och initiativ vid de olika resmål och städer som vi besökte: Kapstaden, Mumbai, Nairobi, Ljubljana, New Orleans, London, New York City och Stuttgart.
De frågor som ställdes inför resan och som var närvarande i de platser vi besökte var: Vad tar du med dig hem professionellt/personligt? Vad gör vi med detta när vi kommer hem? Hur kan engagemang i projekt i 3:e världen gagna White och mig personligen?
Ett av svaren från en grupp var ”lyssna mer än vi pratar”. Ett prestigelöst samarbete med de människor som skall bo och verka i de miljöer som vi skapar eller förändrar. Hur kan vi rita bostäder och miljöer för människor vars behov vi inte känner till? Tidsaspekten är också viktigt, att låta saker ha sin tid. Vi måste ta oss tid att ta reda på kärnfrågan. Om vi skyndar igenom våra projekt för att snabbt leverera en lösning är risken stor att vi har förenklat verkligheten alldeles för mycket. Vi måste istället ha en dynamisk process där vi är öppna för att få ett helt annat resultat än det vi trodde från början. Detta ger oss nya erfarenheter och ny kunskap som är utvecklande i vår egen profession och gör oss mer träffsäkra i de projekt som vi levererar. Om man verkligen tror på någonting och vill förändra är det nödvändigt att vara uthållig och envis.
Reflektioner där, men också värda att fundera på i vardagen
Personligen var ett av mina starkaste minnen det barnhem som drevs av Mama Amelias, 75 år gammal, som under ett kvarts sekel tagit hand om föräldralösa. Över 200 barn bodde i hennes enkla hem. Med värme och kärlek sa hon att det är barnen som är framtidens hopp. ”Därför gör jag detta”, sa Mama Amelia.
Så lång bort men så nära hennes ord känns, tänker jag när jag närmar mig stadens ljus denna regniga och kulna höstdag – och min kamp mot musen är ett minne blott.
