Historiens misstag

Ulf Adelsohn, Krönikör

Är krönikör i magasinet Fastighetsvärlden sedan våren 2012. Adelsohn var partiledare för Moderaterna i fem år och var finansborgarråd i Stockholm i tre år. Han har även varit kommunikationsminister i tre år och landshövding i Stockholms län i åtta år.

Intet är nytt under solen. Som framgår av Anders Johnsons bok om Isaak Hirsch (Bonniers) önskade Nobelstiftelsen redan för över hundra år sedan uppföra en monumentalbyggnad med stor högtidssal för 1 200 personer samt lokaler för sin administration.

Den skulle också ligga vid vattnet utanför

Djurgårdsbron på den plats som numera, just därför, heter Nobelparken. En av tidens främsta arkitekter, Ferdinand Boberg, presenterade några skisser.

Problemet var bara att tvärs över viken, där Carl Eldhs staty över gluntarnas fader, Gunnar Wennerberg, står planerade Isaak Hirsch bland annat en stor restaurang och teaterbyggnad.

Två jätteanläggningar nära Djurgårdsbron blev för mycket för Djurgårdsförvaltningen. Nobelstiftelsen gav sig dock inte. 1905 erbjöd de sig att lösa in marken på andra sidan viken och skänka den som parkmark åt förvaltningen. På så sätt skulle stiftelsen få uppföra sin monumentalbyggnad.

Två jätteanläggningar nära Djurgårdsbron blev för mycket för Djurgårds-förvaltningen. Nobelstiftelsen gav sig dock inte.

Men säljarna var oense och ärendet fördröjdes genom en lång rättsprocess. Något bygge blev det inte heller, Bobergs sista förslag från 1911 blev för dyrt och många kritiserade också själva utformningen(!).

Under första världskriget blev frågan liggande och när Stockholms stadshus stod färdigt 1923 och Konserthuset 1926 fann man lokalfrågan för festligheterna löst. Administrationen fick skötas i andra fastigheter.

Då blev det ett frivilligt tillbakadragande. I dag avgörs ärendet av specialdomstolar, vars ledamöter knappast behöver ta konsekvenserna av beslutet.

Det är för mig en gåta varför de folkvalda politikerna, stadsfullmäktige och regering, tillåtits befria sig från det fulla ansvaret.