En socialists vedermödor

Det är mycket man som socialist fått stå ut med på senare år; till exempel demonstrationer mot fastighetsskatten. I själva verket borde ju den snarare höjas så att den åtminstone närmade sig den nivå den ligger på i exempelvis USA. Men allt som rör boendet rör vid själva nerven i den politiska maktbalansen i ett samhälle.
På trettio- och fyrtiotalen bröt den sociala bostadspolitiken fram och fick ett enormt symboliskt värde, eftersom svensk bostadsstandard ännu var bland de sämsta i Europa: Sågspånet i arbetarbostäderna hade snabbt sjunkit ihop och överallt var det dragigt. Syftet med den sociala bostadspolitiken var inte att införa kommandoekonomi, utan att få en fungerande marknad, ja hjälpa den på traven. De kommunala bostadsbolagen som byggdes upp blev snart tunga, avgörande aktörer. Och svenskt bostadsstandard blev till slut bland de bästa i världen.
För att få ett bra boende för alla måste det finnas en aktör som äger mycket och har allmännyttiga mål med verksamheten. Annars går det inte – alternativet för en eventuell progressiv regering blir då istället att reglera mycket mer via lagar. Så gjorde man 1917 när hyrorna hölls nere med lagar. Problemet var bara att byggandet då upphörde.
Nu är allmännyttan på väg bort som storägare. I förra numret av den här tidningen kunde vi läsa om den processen i en mycket bra artikel, där författaren förundrade sig över att den pågående bostadskarusellen inte väckte några större politiska kontroverser. För så är det: Den sociala bostadspolitiken är på väg ut och in kommer Skattebetalarnas förening och Villaägarna med sina särintressen.
Och så fanatiska är de att de inte ens märker att deras egna ungdomar klagar över att det är omöjligt att hitta någonstans att bo.