MIPIM: Tveksamt värde – men bra ändå

Simon de Château är VD och partner vid Sveafastigheter. Efter många år hos rådgivningsfirman Leimdörfer var med och grundade Sveafastigheter 2003. Sedan dess är han VD för bolaget som för ett år sedan stängde sin tredje fond om 317 miljoner euro.

Efter att ha stannat hemma förra året känner jag mig ovanligt motiverad att åka ner till det spektakel som kallas MIPIM. Anledningen till att jag avstod från att åka förra året var dels att jag var tämligen mätt på affärsresande efter ett drygt års intensivt arbete med internationell kapitalanskaffning, dels att det var min frus tur att slipa på hennes kontaktnät efter en tids föräldraledighet.

Men nu ska det bli riktigt kul att åka ner igen, även om lite verkar ha förändrats när det gäller aktivitetskalendern. De tre dagarna (jag räknar tisdag, onsdag och torsdag som de ”riktiga” MIPIM-dagarna) följer i stort sett samma mönster som de har gjort de senaste sju-åtta åren. Det är inget fel i det. Det ger en känsla av familjaritet. Med det välbekanta ramverket av luncher, middagar och cocktails, anordnade främst av de ledande rådgivningsföretagen, som bas kan man bygga sitt eget MIPIM genom att komplettera med halvtimmeslånga möten med utvalda personer.

Andra egenheter med MIPIM, lika återkommande men med ett mer tveksamt värde för oss som besökare, förtjänar också att kommenteras. Jag syftar på oanständigt höga deltagaravgifter, total avsaknad av öppen marknad för hotellrum, saltade restaurangnotor och överlag snorkigt bemötande från lokala affärsidkare. Det finns undantag, men det är den känsla de flesta av oss tar med oss hem. Vi finns uppenbarligen till för dem och inte tvärtom.

Men ändå tycker vi att det är värt det, allt detta till trots. Det är väl så att det kommer så förbaskat vältajmat varje år. Vi åker dit en masse från kalla och mörka Norden för att njuta av några dagars sol och vår (i dubbel bemärkelse), och för att avnjuta varandras sällskap under något mer avslappnade former. Med en knapp mer än vanligt uppknäppt på skjortan, solglasögon i pannan och ett glas svalkande rosé i handen. Tills någon kommer med ett bättre erbjudande kommer vi fortsätta vårt årliga lämmeltåg till Rivieran.

I min krönika inför MIPIM förra året skrev jag om decoupling, att det som hände i Sverige var delvis frikopplat från vad som hände i omvärlden. Jag frågade mig då hur uthållig den utvecklingen var. Ett år senare kan jag konstatera att Sverige snabbare än vad jag kunde ana har dragits med i den negativa utvecklingen i vår omvärld. Detta tycker jag blir ett intressant ämne att diskutera över cocktailglasen. Och nu som då uppmuntrar jag er att passa på att prata med era kollegor från andra länder om frågor som denna. Vi lever ju alla i samma ankdamm, även om det skvalpar lite mer i andra ändan av den just nu.