Istället för Blondin-Bella

Lennart Weiss är sedan 2008 VD för konsultbolaget NAI Svefa. Han har tidigare arbetat vid Veidekke Bostad och HSB Riksförbund. Weiss är född i Gävle och stor supporter av Brynäs.

Av en slump snubblar jag in i ett TV-program som handlar ungdomars yrkesdrömmar. Det handlar om det stora intresset bland ungdomar, inte minst unga kvinnor, att bli ”stylist”. Just nu erbjuder landets högskolor 500 ungdomar, per år, att utbilda sig i detta ”framtidsyrke”. Efter en stund kommer det dock fram att konkurrensen är stenhård. På landets offentliga och privata arbetsförmedlingar finns det just nu EN (1) ledig plats.

Jag känner hur irritationen kryper på. Hur i hela ”glödheta” kan det finnas ett så stort intresse för ett yrke som knappt behövs? Varför vill, enligt många samstämmiga undersökningar, så många ungdomar -. enligt vissa undersökningar upp mot så mycket som 50 procent – bli journalister, programledare, artister och annat som skänker en illusion av berömmelse och självbekräftelse? Borde det inte vara uppenbart, även för ungdomar, att ”offentlighet”, är en väldigt överskattad drivkraft för personlig tillfredsställelse? Att det är viktigare med ”inre” belöning än ”yttre”?

Eller… är det jag som är ute och cyklar? Jag, en man på plus femtio, som vägrar att ”facebooka”, twittra och inte drar vitsar för att få personalen på gott humör, ja – vad vet jag? Alldeles uppenbart befinner sig både du och jag i en bransch som upplevs som allt annat än ”flashig”. Inte ens utbildningsväsendet tycker det.

Du som har barn i gymnasieålder kan göra din egen fältstudie nu i vår när skolorna ger sig ut i kampen om elever och heta skolpengar. Vilka argument är det man lyfter fram? Vilka drömmar är det man saluför? Jag ska inte påstå att är jag har en heltäckande bild men min känsla är att skolväsendet häpnadsväckande fort anpassat sig underhållningskulturens ideal. Det ska vara lattjo-lajban, kryddat av en rik flora av individuella program där du kan förverkliga dig själv.

För en stund funderar jag om det inte är lika bra att acceptera. Vi kanske ska anlita Blondin-Bella för att ”hotta” upp rekryteringsprocessen? Knappast men något måste göras och det snabbt för något är fundamentalt fel när vi har en omfattande ungdomsarbetslöshet samtidigt som vår bransch, för att inte tala om industrin har förtvivlat svårt att hitta arbetskraft. Eller hur kan det bara vara på det sättet att vi bland vissa invandrargrupper har en arbetslöshet på upp till 50 procent när det samtidigt råder så stor brist på yrkesutbildade hantverkare att de måste hämtas från Polen för att få ett badrum renoverat?

Jag är medveten om att jag nu breddat frågan en smula men den handlar fortfarande om samma kärnfråga; hur vi ska få ungdomar och marginaliserade grupper att vilja söka de jobb som finns och som kommer att behövas framåt och hur vi ska åstadkomma en rimlig matchning mellan behov och mänskliga resurser?

Det är uppenbart att skolväsendet har ett ansvar och jag delar den uppfattning som allt fler torgför, att det är dags för ett återförstatligande av grund- och gymnasieskolan så att kommunerna och friskolorna får tydligare ramar (”uppifrån”) för sitt arbete. Men det räcker inte. Som vanligt krävs också initiativ ”nerifrån”, i det här fallet från näringslivet och branschen.

Här görs en del lovvärda försök och inte minst tolkar jag det nymornade intresset för CSR (corporate social responibility) som ett försök att fylla det enskilda företagets verksamhet med ett större innehåll. Det är bra men inte heller det räcker. Varje företag och bransch som är mån om sin framtid måste skapa attraktionskraft för sig själv runt sitt större sammanhang och visa ett genuint intresse för detta sammanhang. Inte som slogans, image och effektsökeri utan med ett äkta intresse och här menar jag att vi som är i beslutsfattande positioner (och högre ålder) ofta grovt underskattar dagens ungdom.

Alla undersökningar visar att dagens ungdomar är kolossalt intresserade av samhällsfrågor, i allt från hur vi bygger våra städer socialt och gestaltningsmässigt till hur vi hushåller med resurser och tar oss an mänsklighetens stora utmaningar. När vi talar om dessa frågor och erbjuder en spelplan finns intresset men handen på hjärtat, hur ofta gör vi det?

Om vi tänker efter saknas det inte tillfällen. Flertalet av våra företag deltar i arbetsmarknadsdagar, föreläser på högskolor eller erbjuder praktikplatser och sommarjobb. Men vad är det vi erbjuder? Att bygga hus eller bygga samhälle? Att identifiera värden eller skapa förutsättningar för värdeutveckling? Att minska på energikostnaderna eller skapa en uthållig miljö? Jag tror att det är dags för vår bransch att presentera oss på ett sätt som på allvar skapar mening och gör det möjligt för oss att konkurrera med Blondin-Bella, inte på utsidan men väl på ett sätt som gör skillnad.