Kanske handlar det om inställning eller är det en attityd? Eller ligger det konkurrens i botten eller att någon annan än vi lyckas eller är det bara ovana eller är det kanske så att ett traditionellt fastighetstänkande inte längre räcker?
Må hända är det ingen av ovanstående utan helt enkelt den största sjukdom som alla lider av: tidsbrist? Vi hinner inte tänka och agera utanför våra boxar och lyfta blicken – det blir mer ett måste om vi ska lyckas nå framgång och skapa högre fastighetsvärden i framtiden.
Tittar man utifrån ett retailperspektiv så kan man krasst konstatera att i Stockholm city räcker det inte med att ha tre heta gator ur etableringssynpunkt, gator som ska bära citys shoppingutbud. Behovet att skapa fler attraktiva stråk är stort och de här nya shoppingstråken behöver vi ha nu! Som sagt, hur svårt ska det va´?
Det är väl bara att damma av sina kunskaper i stadsutveckling, vilket är nödvändigt om vi ska kunna arbeta med placemaking, som jag tror är en förutsättning i framtiden. Då måste vi också förstå hur människor beter sig och vad som skapar attraktiva platser, där människor vill vara och vistas på. Så kunskaper i beteendevetenskap känns i det här sammanhanget helt rätt om inte nödvändigt. Börjar vi sedan stoppa in ett utbud i form av butiker och restauranger så bör vi också fundera på hur våra kunskaper i hjärnkirurgi ser ut, för idag är shoppingen känslostyrd och det är den högra hjärnhalvan som besitter känslor; ja som sagt, hur svårt ska det vara?
Stadsutvecklare är vi ju lite till mans, beteendevetare är ju inte så svårt att vara, det är ju bara att att fundera på sitt eget och andras beteenden och känner sig själv gör man väl?
Och till sist: det här med hjärnkirurg, det är ju åtminstone bara två hjärnhalvor att hålla reda på – hur svårt ska det vara att göra Stockholm city till den världsmetropol det förtjänar att vara?
