Framtid & återbruk

(Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Fastighetsvärlden nr 7/2023 som du kan köpa här.)

För att få en glimt av vad som väntar runt hörnet har Fastighetsvärlden frågat dem som ska formge framtidens byggnader och stadskvarter, nämligen de ansvariga för innovation på arkitektbyråerna White respektive Fojab.

Inom White Arkitekter ser man ett ökande behov av lågteknologiska och naturbaserade lösningar. Man engagerar sig nu i lera och verkar för att Sverige ska ta fram en ny SIS-standard för lera i byggnader. Den kan användas som ytskikt i väggar, och materialet har visat sig ha goda egenskaper både akustiskt och för inomhusklimatet. Lera har även miljömässiga vinster, samtidigt som den ofta är tillgänglig lokalt på ett helt annat sätt än betong.

– Det handlar om att vi tittar bakåt för att kunna gå framåt och hämtar inspiration från nygamla byggnadsmaterial och nygamla tekniker. Vi har redan gjort workshoppar tillsammans med kunder och tillsammans med HSB Living Lab och Peab som också intresserar sig för lera som byggmaterial, säger Anna-Johanna Klasander, chef för forskning och utveckling på White.

Hon framhåller samtidigt att utvecklingen fortfarande är i sin linda, speciellt här i Sverige. På kontinenten har man kommit längre. Där finns nu en tysk standard för fyravåningshus i lera och man har även utvecklat nya typer av bjälklag som är uppbyggda av en kombination av trä och lera.

– Klimat och energi är högt uppe på agendan nu. Vi märker också hos våra kunder att det är på allvar nu. Det räcker inte längre med lite snabb greenwashing, utan kunderna är allvarligt intresserade.

White medverkar även i ett forskningsprojekt kring byggnadsintegrerade solceller som kan utgöra antingen tak eller väggar. Incitamentet bakom projektet är att dagens utbud av solpaneler visserligen fungerar men lider av estetiska tillkortakommanden, framför allt i kulturhistoriskt känsliga miljöer. Tekniken finns redan, och White har nyss avslutat ett annat projekt som syftade till att skala upp tekniken för massproduktion.

Hos Fojab följer man noga utvecklingen inom digital tillverkning och produktion. Som en del i det står arkitektbyrån som medgrundare till Centrum för byggrobotik på Lunds tekniska högskola, LTH. Där utforskas olika sätt att bygga med robotar och att använda robotar inom produktion.

– Det är inget som är applicerbart just nu, utan ett steg i att förstå vilka möjligheter som öppnas upp med morgondagens digitala tekniker. Vad vi kan göra och vad vi inte kan göra, hur våra arbetsmetoder kan behöva förändras och hur vi med framtidens byggtekniker kan skapa bättre arkitektur som gör mer för oss, säger Petra Jenning, innovationsledare på Fojab.

Det som kommer att ha störst påverkan på utformningen av hus i framtiden är dock frågorna kring cirkularitet och återbruk av material, där utvecklingen, trots att den tagit stora kliv de senaste åren, ännu bedöms vara i sin linda.

Både inom White och Fojab pekar man på den digitala utvecklingen som en förutsättning för att kunna öka andelen lokala och återbrukade material i framtidens byggnader.

Petra Jenning menar att vi i dag ofta behöver standardisera geometrin, alla tegelstenar i samma hus ser likadana ut, fönster och dörrar har fastställda mått och vinklarna är räta för att den mänskliga hjärnan ska klara av att förstå, kommunicera och framför allt bygga den. Men genom att ta hjälp av allt smartare digitala system kommer vi att kunna jobba med mycket mer variation i material och geometri. Därmed öppnas möjligheter för radikalt återbruk och närhämtat material. Det handlar inte om artificiell intelligens i egentlig mening, eftersom en människa övervakar processen och fattar de slutgiltiga tekniska och estetiska besluten.

På Centrum för byggrobotik forskar man på att bygga med material av oregelbundna former, till exempel natursten och sprängsten, i kombination med 3D-printning i betong eller lera. Det möjliggörs med en kombinerad skannings- och robotteknik där byggmiljön kan skannas av och byggrobotar murar det oregelbundna byggmaterialet med en precision som människor inte klarar.

– Det är ett steg i att närma sig en arkitektur som är mer platsförankrad, mer taktil, mer artikulerad med fler funktioner. Samtidigt går vi bort från det platta, släta standardiserade, klassiskt industriella uttrycket. Den platta fasaden är jätteduktig på att fungera som en skiljevägg mellan inne och ute. Men den är samtidigt ganska dålig på att stötta biologisk mångfald och passivt hantera vind och värme, säger Jenning.

Hon menar också att standardiseringen har lett till en viss överdimensionering av byggelement som inte kommer att vara önskvärd eller ens möjlig i ett läge där varje kilo material spelar roll.

3D-printning av betong på plats är ytterligare ny teknik som kommer att möjliggöra nya byggnadsformer och nya arkitektoniska uttryck. Anna-Johanna Klasander är dock inte övertygad om att det är den intressantaste tekniska landvinningen. Hon pekar i stället på möjligheten som finns redan i dag att kunna skicka digitala ritningar och få skräddarsydda byggnadsdetaljer från exempelvis ett sågverk. Detaljerna går sedan att sätta ihop på plats som ett modulbygge med prefabricerade element med lite spill och väldigt hög noggrannhet. Hon framhåller även möjligheten att med datorns hjälp kunna göra fler byggdelar demonterbara.

Hon hoppas också att digitala hjälpmedel ska minska såväl spillet i byggprocessen som felkällorna, vilket ska leda till billigare och effektivare byggen framöver utan att kvalitetsnivån behöver sänkas.

Arkitekterna tror även på en framtid med betydligt fler ombyggnads- än nybyggnadsprojekt. De påpekar samtidigt att såväl nyttjande av lokala och återbrukade material som transformationer av fastigheter kommer att kräva flexiblare detaljplaner som kan agera direkt utifrån de material som finns tillgängliga och inte, vilket är fallet i dag, föreskriva exakt hur det ska se ut. Men det innebär samtidigt ett större ansvar för arkitekten att jobba systematiskt och med öppenhet för en ny typ av estetik.

Anna-Johanna Klasander och Petra Jenning är eniga om att vi kommer att känna igen stadsbilden även om 20 år eftersom den största delen av fastighetsbeståndet då kommer att vara identiskt med dagens, men tillskotten kommer att vara mycket grönare än det som byggs i dag.

Utöver frågor kring utvecklingen av bygg- och materialteknik handlar innovation ur arkitektens synvinkel även om hur vi kommer att arbeta och bo framtiden.

– Vad gäller framtidens kontorsmiljöer så kommer det mänskliga mötet fortsätta vara viktigt, kaffemaskinen kommer fortfarande att finnas där. Däremot kommer våra datorer, våra arbetsplatser och våra mötesrum troligtvis att se helt annorlunda ut. Kanske har det också skett förändringar i hur vi jobbar som organisationer och ytterligare uppmjukningar i den nu rådande normen att varje företag ska ha eget kontor, tror Petra Jenning.

Hon är osäker på i vilken utsträckning dagens kontorshus kommer att vara relevanta i den kontexten i framtiden, utan konstaterar att enda som är möjligt att göra är att säkerställa att det som ritas och byggs är generellt, det vill säga fritt från specifika och komplicerade hyresgästanpassade lösningar och därmed lätt omställningsbart mellan olika verksamhetskrav. Dessutom bör byggnaderna vara uppförda utan snabbt åldrande inbyggda tekniska system och inte minst ha en kvalitet och en omsorgsfull gestaltning som gör att de blir omtyckta, eftersom älskade byggnader ofta får stå kvar länge.

På bostadssidan kan det komma att ske en fokusförskjutning från den enskilda lägenheten och nyttjandeformen till huset, kvarteret eller grannskapet och i förlängningen hela staden. Det handlar då om att flytta funktioner som bil, pool och storkök från det enskilda ägandet till ett mer kollektivt nyttjande. Både Jenning och Klasander tror också på ett större inslag av kollektivhus i stadskvarteren i framtiden.

– När det gäller kvartersutformning bör vi förvänta oss en utveckling som testar nya typologier. Genom att vi nu måste ta mycket större hänsyn till klimatanpassning och biologisk mångfald måste vi också i större utsträckning jobba med naturen än mot den. I både stor och liten skala krävs ett större sampel mellan byggnader, kvarter och natur, säger Anna-Johanna Klasander.

Hon passar samtidigt på att slå ett slag för de utskällda förorterna från miljonprogrammet som hon tror kommer att blomstra eftersom det där finns utrymme för grönska, ljus och luft.

Den gängse visionen av framtidsstaden brukar ofta avbildas med hisnande skyskrapor belamrade med blinkande LED-ljus. Men den verkar inte trolig. Framtidens stad kommer av hållbarhetsskäl snarare att ha mer gemensamt med det medeltida Visby än med Dubai, men verktygen för att skapa den staden är samtidigt allt annat än medeltida.