Tillbaka i hetluften

Det är den 13 januari 2015 strax före klockan 10 på förmiddagen. Andreas Rutili väntar på att få träffa sin läkare som ska ge honom besked om en helkroppsskanning som han genomgått. Anledningen till skanningen är att läkarna har upptäckt en fläck med hudcancer på hans vänstra arm. Men Andreas Rutili är inte särskilt orolig.

– Min fru var gravid med vårt första barn och som entreprenör höll vi på att komma i land med en börsnotering efter en lång tids arbete. Det var bara en liten fläck som skulle tas bort och sen skulle jag tuta och köra, berättar Andreas Rutili.
Den där förmiddagen låg hans största fokus på att han och hans fru snart skulle åka in till förlossningen. De hade fått en tid för igångsättning klockan 11.

Men läkaren gav inte det besked som Andreas Rutili hade väntat sig.

– Jag stod och hoppade av glädje tidigare på morgonen för att vi snart skulle få vårt första barn. Någon timme senare berättade läkaren att de hade upptäckt fyra metastaser i min lever. Malignt melanom i levern är bland det värsta man kan få. Jag hade 10 procents chans att överleva ett år. Vi åkte in och födde barnet. Men det var kalabalik.

Andreas Rutili var vid den tiden vd för Magnolia Bostad som han grundat tillsammans med Fredrik Holmström. Hans affärspartner hade varit ute och rest, men när han kom tillbaka bad Andreas Rutili att få träffa honom på kontoret i centrala Stockholm.

– Jag sa upp mig där och då. Och Fredrik förstod förstås. Det var fyra månader tills vi skulle bli börsbolag. Jag hade lagt ner hjärta och själ i bolaget under många år men jag kunde inte fortsätta. Vi kommunicerade utåt att jag var tvungen att fokusera på familjen. Jag fick en plats i styrelsen och det kändes väldigt bra att få vara kvar, även om det då mest var symboliskt.

Tiden som följde var minst sagt turbulent. Läkarna i Sverige ville börja behandla honom för cancern men Andreas Rutili ville först undersöka alternativen eftersom chanserna till överlevnad var så små.

– När jag har bestämt mig för något så blir jag svår att stoppa. Jag kom fram till att 10 procents chans att överleva i ett år inte var good enough så jag satte samman min egen task force i form av min familj. Jag utsåg min bror Robin till att bli projektledare för att börja undersöka alternativen utomlands. För jag själv orkade inte med det då.

De hittade ganska snart en metod i USA som ökade chanserna att överleva till 25–30 procent.

– En intressant reflektion i det där är att jag gick omkring på gatorna här och var jätteglad när jag fick veta att jag hade blivit godkänd för att testa den här metoden som gav mig 30 procents chans att överleva. Om en frisk person hade fått en sådan dom hade det varit ett mardrömsscenario. Allt handlar om vilken utgångspunkt man har.

Andreas Rutili åkte till New York tillsammans med sin familj för att genomgå behandlingen. När läkarna hade undersökt honom fick han ett nytt oväntat besked: Han hade blivit feldiagnostiserad.

– Jag hade inte cancer i levern. Jag hade godartade kärlnystan.

Godartade levertumörer är vanliga och behöver ofta inte åtgärdas. Så var det även i Andreas Rutilis fall. Plötsligt var han inte dödssjuk längre.

– Det blev kaos igen. Jag hade runt 20 personer som skulle komma och hälsa på mig under behandlingen så jag fick börja med att ringa dem. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb. Men jag hade å andra sidan ingen akut brist på pengar.
Han och frun, som var föräldraledig, bestämde sig för att stanna i USA tillsammans med deras lilla dotter ett tag för att njuta.

– Vi hade the time of our lives. Vi bestämde oss sedan för att avsluta vår tre månader långa vistelse i USA med att flyga till Miami. Där kände jag plötsligt en dag hur min ena sida av kroppen slutade fungera.

Andreas Rutili ringde till sjukhuset och efter en undersökning meddelade läkarna att han hade en cancertumör i hjärnan, en tumör som måste opereras bort för att han inte skulle dö inom tre månader. Tumören hade dock ingen koppling till de godartade cystorna i levern. Andreas Rutili opererades i USA och ingreppet gick bra. På plats som stöd fanns bland annat hans storebror Robin.

– Det var där vi bestämde oss för att starta Vincero. Vi ville göra något med och för varandra så vi slog ihop våra påsar, skrev aktieägaravtal på två dagar och skålade. Från min sida var det här från början ett slags försäkring för min familj utifall att jag skulle dö. När den emotionella delen går över blir man ganska rationell.

Namnet Vincero betyder ”jag vinner” på italienska.

– Det kan låta oödmjukt men vi hade så mycket att övervinna då, inte minst sjukdomen, och så hade det en italiensk touch. Vi är båda halvitalienare, pappa kommer från Italien, så namnet kändes rätt och gör det fortfarande.

Brodern Robin har även han en bakgrund som entreprenör, och har bland annat startat flera teknikbolag. Han var vid den tiden vd för teknikbolaget Zenterio, en roll som han lämnade för att i stället bli vd på Vincero. Affärsmodellen var att bygga upp ett bestånd med kassaflödeskåkar i Stockholmsområdet.

– Robin har varit en stark drivande kraft i bolaget. Jag hade en friare roll för att kunna tillåta mig att vara sjuk. Det var 85 procents risk att jag skulle få tillbaka cancern i början. Jag åkte tillbaka till Sverige, började stråla mig och tappade håret. Det blev många bankmöten med keps. Jag orkade inte berätta för alla jag träffade, det blir jobbigt efter ett tag.
Varje kvartal hade han återbesök, och ovissheten kring om han skulle förbli cancerfri gjorde att han försökte få ut det mesta av varje dag.

– Jag levde kvartalsvis. Jag bestämde mig bland annat för att gifta mig under den där perioden.

Men Månaderna gick och Andreas Rutili förblev frisk. Den 24 maj i år hade han varit fri från cancern i fyra år. Samma dag firade Magnolia Bostad tio år. På jubileumsfesten höll Andreas Rutili ett tal, till stor del riktat till Fredrik Holmström. De två har fortfarande ett nära band, både affärsmässigt och privat. Vincero är en stor ägare i Magnolia Bostad och Andreas Rutili är fortfarande styrelseledamot i bolaget, för att nämna några kopplingar.

– Fredrik är en fantastisk människa som jag har stor respekt för. Vid sidan av att han är intelligent och skarptänkt är han otroligt generös. Sjukdomstiden har gjort att vårt band har blivit ännu starkare.

De två träffade varandra via en bekant och klickade från första stund. 2006 genomförde de sitt första affärsmässiga samarbete.
Det blev inte så lyckat.

– Men även om det inte blev så bra så ser vi det som att det har burit oerhört mycket frukt på lång sikt genom vår relation och det som den har lett till.

Det aktuella projektet var en satsning som Andreas Rutili initierade i Bulgarien. Han hade precis lämnat vd-posten för livsmedelsföretaget Bonesto och var trött på dagligvarubranschen. Han hade några vänner som arbetade med fastigheter, och bestämde sig för att ge sig in på den banan i stället.

– Jag hade den vilda idén att satsa på en emerging market, berättar Andreas Rutili.

”En del tar promenader eller springer. Jag duschar. Min fru hatar att jag duschar så länge, men jag måste ha mina 20 minuter på morgonen.”

Valet föll på Bulgarien av flera anledningar: landet hade nyligen gått med i EU och det fanns en förväntan att bostadspriserna skulle stiga från den låga nivå de då befann sig på.

Efter att kommunismen hade fallit delades marken i landet upp i många små delar. Andreas Rutilis plan var att konsolidera marken från alla små ägare och utveckla den med hjälp av svenska investerare. En av dem var Fredrik Holmström.

Andreas Rutili flyttade till Bulgarien för att driva projektet. När han, hösten 2007, hade bott där i ett år och hunnit göra den första investeringen för bolaget började marken att skaka under bankerna. Han bestämde sig för att dra i handbromsen och avbryta projektet, trots att finansieringen redan var säkrad. Det var inget lätt beslut, men med facit i hand är han nöjd med det. Den globala marknaden var som känt inte den mest stabila de följande åren.

– Det tär rätt hårt på en entreprenör att lägga ner ett projekt som man har jobbat med länge. Men jag tror att jag kanske fick en del respekt hos investerarna för att jag drog i handbromsen så tidigt.

Det var bara att packa väskan och åka hem till Sverige igen. Hösten 2008 kontaktade han Fredrik Holmström på nytt, den här gången med idén om att börja förvärva mark i Sverige för bostadsutveckling. Ungefär ett halvår senare hörde Fredrik Holmström av sig och sa att han var redo att köra. Och resten är alltså tioårig historia.

Åter till bröderna Rutilis satsning Vincero. Sedan starten har bolaget samlat på sig en fastighetsportfölj värd cirka 2 miljarder kronor. Beståndet innehåller i dag såväl kommersiella fastigheter som bostäder och utvecklingsprojekt. Där ingår potentiella byggrätter för 3.000–3.500 bostäder i Storstockholm.

– Vi har en liten vinkällare av byggrätter med en mognadsprocess på runt fem år. Alla är inköpta så att vi ska klara en hyresrättskalkyl. Vi köper också det mesta med vår egen balansräkning.

Även nu är det konsolidering av mark som gäller, men i större skala. Även om kontoret ligger på Mäster Samuelsgatan, nära Norrmalmstorg, i Stockholm görs de flesta affärerna ute i industriområden och företagsparker.

– Vi är inga kontorsråttor. Vi är ute och knackar dörr och har fikat på många udda ställen. Det är fantastiskt, man träffar så många olika människotyper.

Att ha kontakt med människor är för övrigt något som Andreas Rutili gillar – även när personen i andra änden är på mindre bra humör.

– På Magnolia älskade jag de där samtalen man fick ta om någon kund var irriterad. Att sakta men säkert försöka vända det så att någon som är arg ser jättepositivt på situationen. Alla kan göra fel men om man tar sig tid att lyssna, erkänna felet och försöka gottgöra det då kan man få en kund för livet.
Vid sidan av den egna fastighetsutvecklingen investerar Vincero även i en del andra fastighetsrelaterade bolag. Ett av dem är Samhällsbyggnadsbolaget i Norden, grundat av Ilija Batljan.

– Vi är stolta över att ha varit med på den resan sedan start. Ilija är den ultimata entreprenören. Man kan nästan investera utan att höra affärsmodellen, säger Andreas Rutili.
Vincero gör även investeringar i andra branscher. Bolaget är bland annat stor aktieägare i Doktor.se och Artificial Solutions.

Bröderna Rutili får ofta frågan hur det är att jobba med sitt syskon.

– Det är fantastiskt att få träffa sin bror ofta, att kunna krama om honom och sitta i möten tillsammans. Vi har en stor kärlek till varandra. Sen får man ta varandras bra och dåliga sidor också, säger Andreas Rutili.

Som grundare av ett expansivt bolag och småbarnsförälder har han en ganska hektisk vardag med många beslut som ska tas. Men han har hittat en egen metod för att strukturera tankarna.

– En del tar promenader eller springer. Jag duschar. Min fru hatar att jag duschar så länge, men jag måste ha mina 20 minuter på morgonen för att samla tankarna och lägga upp strategier. Jag går ur de här duschsessionerna mer klarsynt.

Vad har ni för målbild för Vincero på sikt?
– Vi har inte satt upp något exakt tillväxtmål. Vi investerar väldigt mycket just nu och kommer att skörda om runt fyra år. Då får vi se vad det bär för frukt.

Har du förändrats av sjukdomstiden?
– Som ung karriärist är det lätt att bara fokusera på framtiden och tänka att om tio år ska jag ha råd att köpa en sommarstuga och ha tid att umgås med mina föräldrar. Sjukdomen har absolut gjort att jag fokuserar mer på nuet. Samtidigt blir det inte så kul att bara leva för dagen efter ett tag, det är roligt att planera för sin framtid också. Så min tråkiga slutsats är att det bästa är att försöka ha en balans.