Rivieran på vita duken

Ronnys filmtips

Ta fast tjuven (1955)
Regi: Alfred Hitchcock

Cary Grant är en pensionerad juveltjuv som lever livets glada dagar på Rivieran när någon kopierar hans arbetsmetoder och han måste ta fast ”the copycat”. Till sin hjälp har han Grace Kelly, senare Prinsessan Grace av Monaco.

Ett moln på min himmel (1958)
Regi: Otto Preminger

Unga Cecile lever livets glada dagar under Rivierans sol med sin playboy till far i bakgrunden. En dag dyker pappans gamla flamma Anne upp och allt ställs på ända! Bygger på Francoise Sagans berömda roman med Jean Seberg, Deborah Kerr och David Niven i rollerna.

Rivierans guldgossar (1988).
Regi: Frank Oz

Michael Caine är en brittisk sol-och-vårare som lever gott på godtrogna kvinnor med mycket pengar men en dag dyker en amerikansk burdus konkurrent upp, spelad av Steve Martin. De kommer överens om att den som förlorar kampen om vackra, rika Janets gunst, spelad av Glenne Headly, ska lämna Rivieran!

Magic in the moonlight (2014)
Regi: Woody Allen.

Colin Firth är en trollkarl som får i uppdrag att avslöja ett kvinnligt medium som säger sig ha kontakt med andevärlden, spelad av Emma Stone. Det visar sig vara mer komplicerat än han trodde från början…

Grace of Monaco (2014).
Regi: Olivier Dahan

Filmen följer närgånget den forna Hollywoodstjärnans liv under en turbulent tid då hennes man Furst Rainier III ligger i fejd med Frankrikes president Charles de Gaulle. Samtidigt försöker regissören Alfred Hitchcock locka tillbaka Grace till filmens värld… Med Nicole Kidman i huvudrollen.

Franska Rivieran… smaka på orden… dessa två ord innehåller så mycket mystik, magi, lyx och flärd, och så få har fått uppleva det på plats. Det har varit genom TV-reportage om mode, mat och ett minst sagt berömt racerlopp som vi här uppe i kalla Norden kunnat dagdrömma om en molnfri himmel med värmande sol, vita stränder och blågröna hav. Så var det i alla fall för mig under uppväxten i Göteborg på sextiotalet där regntunga skyar var vardagsmat och svartvita bilder från en omtalad filmfestival i Cannes satte i gång dagdrömmar om att få uppleva allt på plats… någon gång!

Efter en något krokig men intressant karriär som bland annat dekoratör, djurvårdare och musiker utbildade jag mig till filmvetare på nittiotalet och landade som reporter och filmkritiker på Kanal 5. Där utvecklade jag filmprogrammet Ronnys Rullar som innehöll filmrecensioner, intervjuer och reportage, och jag fick tillfälle att på Grand Hôtel träffa regissörer och skådespelare från Hollywood som turnerade runt Europa för att sälja in sin film i media. Det var intressant och givande på alla sätt men drömmen fanns där hela tiden, att få flyga till Nice och ta den slingrande vägen mot Cannes och göra sig hemmastadd i en enrummare på La Croisette! Efter några år gick drömmen i uppfyllelse och med bubblande hjärta skickade jag in ackrediteringsblanketter, beställde flygbiljetter och bokade ett boende som jag hade råd med.

Nå, hur var det nu att på plats få uppleva det som jag drömt om sedan barnsben, då jag satt en halvmeter från TV-rutan och såg alla filmstjärnor bestiga den röda mattan på väg in i filmpalatset under kamerablixtarnas sken? Jo, det var magiskt och fantastiskt, och trots att jag inte fick intervjua de allra största stjärnorna eftersom jag då kom från en mindre TV-kanal så fick jag ändå möta en massa spännande och intressanta människor där flera av dem numera är stora namn i Drömfabriken! Har starka minnen som poppar upp när jag tänker tillbaka på de år under nittiotalet då jag hastade mellan hotellen längs Croisetten för att hinna med alla spännande möten. Det första som dyker upp är när jag blev tipsad om en ung brittisk aktör som spåddes en lysande framtid och som var i Cannes för att lansera en liten ”indierulle” där han hade huvudrollen. Vi träffades i en lummig trädgård till ett mindre hotell några kvarter bort från huvudgatan och vi slog oss ner i ett par trädgårdsstolar i skuggan av några träd.

Efter en trevande inledning kom samtalet loss ordentligt och han berättade insiktsfullt om sitt yrke, sina drömmar om en karriär i Hollywood och om den aktuella filmen som han var mycket stolt över. Det var

Daniel Craig, numera James Bond och Mikael Blomqvist för hela den filmintresserade världen, som satt där mittemot mig men då var det inte många journalister som brydde sig om den unge trevlige aktören med isblå blick. Man kan lugnt säga att han är ett mer jagat villebråd för pressen nu för tiden!

Salma Hayek blev under nittiotalet uppmärksammad för en rad fina biroller och ett år var hon i Cannes för att prata om kommande storfilmen Wild Wild West där hon spelade mot Will Smith, Kevin Kline och Kenneth Branagh. Jag trodde knappt mina öron när Salmas publicist ringde och berättade att hon lyckats klämma in mig för en intervju på sin balkong på kontoret, ”men det blir bara ett kort möte Ronny, hon ska iväg på presskonferens direkt efteråt”. Gissa om jag var i god tid när jag vattenkammad och fin steg ut på balkongen med utsikt över vattnet och tafatt hälsade på Salma med sitt underbara leende. Insvept i en värmande filt eftersom solen sakta sjönk över bukten berättade hon om sin tidiga karriär i TV-branschen i Mexiko och hur hon kämpat för att landa roller i Hollywood. Hon var glad för sin nya huvudroll och avslöjade också innan hon hastade vidare att hon planerade en film om konstnärinnan och landsmaninnan Frida Kahlo, vilket var ett drömprojekt som låg henne varmt om hjärtat.

Cannes Filmfestival är naturligtvis ett utmärkt fönster för filmbolag, stora som små, att få uppmärksamhet för sina rullar. Producenter, regissörer, skådespelare, manusförfattare, inköpare, fotografer, agenter och journalister tumlar om varandra längs Croisetten under en dryg vecka och många är de som fått sitt stora genombrott när de upptäckts på den stora filmduken i det vackra filmpalatset.

En av dem är den genomsympatiske Bryan Singer som med stora förhoppningar mötte oss journalister på piren nedanför Hotel Majestic med sin andra långfilm De misstänkta. Med sig hade han hela sin skådespelarensemble som alla var på ett strålande humör och det var en ren fröjd att i solgasset få snacka loss med Stephen Baldwin, Gabriel Byrne, Kevin Pollack, Benicio Del Toro och Kevin Spacey. De hyllade unisont sin unge regissör och filmen tilldelades senare välförtjänt två Oscarstatyetter och Singers fortsatta öde i Hollywood är som man brukar säga, historia!

Ett sista starkt minne från festivalen på Rivieran är när jag fick träffa legenden Christopher Lee. För folk i min ålder är han känd som den skräckinjagande Dracula i gamla härliga Hammerrullar från tidigt sjuttiotal och för de yngre är han odödlig som Saruman i Sagan Om Ringen och Count Dooku i de senare Star Warsfilmerna. På taket till ett mindre hotell nedanför Rue d’Antibes fick jag först en lång härlig pratstund om hans gedigna karriär som startade i slutet av fyrtiotalet och slutade med närmare 300 filmroller. Efter intervjun bjöd han på lunch och avslöjande sin kärlek till Sverige, pratade lite svenska och berättade om kvinnan från Stockholm vars familj förbjöd henne att gifta sig med en simpel skådespelare. Han berättade också om sin vänskap med operasångaren Jussi Björling som ville skola Christopher till barytonsångare.

Detta är Cannes Filmfestival i ett nötskal, i skuggan av de lyxiga hotellen får man såväl ytliga stories som mer djupgående berättelser beroende på vem man har lyckan att få träffa och intervjua. Rivieran är en magisk plats där drömmar går i uppfyllelse eller i kras men oavsett vilket så är det en plats som för evigt etsar sig fast i ditt hjärta. Det är många år sedan jag vandrade hem längs La Croisette på kvällen till tonerna av John Miles fina ”Music” som strömmade ut från en välbesökt uteservering men om jag blundar så minns jag värmen, dofterna, människorna och alla filmer som mötte en publik för första gången på världens mest omtalade filmfestival.