Undvik greenwashing vid gröna obligationer

Under de senaste åren har gröna obligationer blivit ett alltmer populärt verktyg för att finansiera hållbara projekt. Men i takt med att marknaden vuxit har risken för greenwashing – att företag och institutioner presenterar sig som mer miljövänliga än de faktiskt är – också ökat. För att motverka detta har tredjepartsverifiering (TPV) vuxit fram som ett sätt att säkerställa att obligationerna verkligen lever upp till sina gröna löften.

Men frågan är: Fungerar tredjepartsverifiering verkligen? Och om ja, vilken typ av verifiering är mest effektiv? Denna artikel undersöker dessa frågor baserat på en nyligen genomförd studie av Daniel Maman och Hugo Swanepoel vid masterprogrammet Fastigheter och byggande på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). Studien, som blev tilldelad priset för bästa examensarbete inom fastighetsekonomi 2024 av Samhällsbyggarna, jämför två av de ledande aktörerna inom verifiering av gröna obligationer: Climate Bonds Initiative (CBI) och International Capital Market Association (ICMA). Målet är att ge insikter om hur TPV påverkar både kostnader och trovärdighet på marknaden för gröna obligationer.

En av de främsta anledningarna till att utgivare väljer att verifiera sina gröna obligationer är att locka fler investerare, särskilt dem som fokuserar på hållbarhet och ESG-kriterier. När en obligation blir verifierad av en tredje part ger det en viss trygghet till investerarna att obligationen faktiskt är grön och uppfyller en viss standard. Detta skapar förtroende och minskar informationsasymmetrin mellan utgivare och investerare – alltså att en part besitter mer information än den andra. Enligt studiens djupintervju med en erfaren branschaktör minskar verifierade gröna obligationer dessutom ofta prisvolatiliteten, vilket gör dem mer attraktiva för investerare.

En annan anledning är att tredjepartsverifiering hjälper utgivare att anpassa sina obligationer till bredare hållbarhetsmål, såsom EU-taxonomin eller Green Bond Principles (GBP). Genom att följa dessa riktlinjer säkerställs att de projekt som finansieras är hållbara och energieffektiva.

Slutligen handlar det också om att skydda sitt rykte. Misslyckas en utgivare med att uppfylla gröna löften kan det få stora konsekvenser i form av skadat förtroende och sämre marknadsposition. En verifiering signalerar att utgivaren tar sitt hållbarhetsansvar på allvar och minskar därmed risken för att bli anklagad för greenwashing.

En av huvudfrågorna i studien var om verifiering sänker kostnaden för gröna obligationer, alltså om det finns en så kallad TPV-premie. Resultaten visar att verifiering genom CBI tydligt resulterar i lägre räntor på gröna obligationer, med en påtaglig premie på cirka -15 till -19 baspunkter (bps) för hela urvalet, och ännu tydligare för företagsobligationer, mellan -21 och -23 bps. Detta innebär att kostnaden för att verifiera en grön obligation – som ligger mellan 0,5 och 3 bps – vida överstigs av de besparingar som utgivaren gör tack vare den höga premien.

Däremot kunde studien inte påvisa någon signifikant premie för obligationer verifierade av ICMA. Detta kan bero på att marknaden uppfattar att verifieringsprocessen från CBI är striktare och därmed mer trovärdig, vilket gör att investerare är villiga att offra högre avkastning för obligationer verifierade av CBI.

Studien tittade även på skillnaden mellan statsobligationer och företagsobligationer när det gäller effekten av tredjepartsverifiering. Resultaten visar att statsobligationer, som generellt sett har högre transparens tack vare mer standardiserad rapportering, inte uppvisar någon större fördel av att vara tredjepartsverifierade. De är redan relativt transparenta, och investerare har lättare att bedöma deras gröna meriter utan extern verifiering.

För företagsobligationer är situationen en annan. Eftersom företagsobligationer ofta saknar standardiserade rapporteringsrutiner, och därmed är mindre transparenta, blir effekten av tredjepartsverifiering mycket mer påtaglig. För dessa obligationer leder CBI-verifiering till en tydlig sänkning av räntan, vilket tyder på att investerare värdesätter den extra trygghet som verifieringen ger. Detta visar på ett större behov av tydliga rapporteringskrav för företagsobligationer för att minska risken för greenwashing och stärka förtroendet på marknaden.

Sammanfattningsvis visar studien att tredjepartsverifiering, särskilt genom CBI, ger tydliga fördelar för utgivare av gröna obligationer. Genom att minska informationsasymmetrin mellan investerare och utgivare och säkerställa att obligationerna verkligen uppfyller vissa gröna kriterier sänker CBI-verifiering räntorna och stärker trovärdigheten på marknaden. De initiala kostnaderna för verifiering kompenseras mer än väl av de lägre räntekostnaderna.

För ICMA-verifierade obligationer är bilden mindre tydlig. Studien kunde inte fastställa någon tydlig premie för dessa obligationer, även om tidigare forskning och intervjuresultat pekar på att ICMA-verifiering kan ha en viss effekt. Detta tyder på att marknaden kanske värderar CBI-verifiering högre, eventuellt på grund av dess striktare krav.

Ett viktigt fynd i studien är att företagsobligationer drar större fördel av tredjepartsverifiering än statsobligationer, vilket understryker vikten av transparens och rapportering inom den privata sektorn. Detta skapar en tydlig möjlighet att standardisera rapporteringskrav för att ytterligare stärka marknadens förtroende och minska risken för greenwashing, samtidigt som rapporteringsprocessen kan effektiviseras. Däremot kan en högre grad av transparens för företagsobligationer, redan innan verifiering, leda till en minskad premie. Detta beror på att informationen som tredjepartsverifieringen tillför inte längre har lika stort värde.

För fastighetsbranschen innebär detta att det kan vara en klok investering att verifiera sina gröna obligationer, särskilt genom CBI. Den minskade kostnaden för lån och den ökade trovärdigheten på marknaden gör det till ett attraktivt alternativ för dem som vill säkra finansiering för sina hållbara projekt. Det är också ett viktigt verktyg för att visa på äkta hållbarhetsarbete och undvika risken att bli anklagad för greenwashing.

Trots att denna studie ger viktiga insikter i TPV-marknaden för gröna obligationer finns det fortfarande många områden att utforska. En tydlig riktning för framtida forskning är att undersöka hur olika regioner påverkas av tredjepartsverifiering, då marknadsförhållanden och regler skiljer sig åt mellan exempelvis EU och USA. Det vore också intressant att analysera hur TPV påverkar olika sektorer, särskilt fastighetsbranschen, som ofta är föremål för strängare miljökrav.

Dessutom visade studien på en potentiell partiskhet i användningen av olika databaser för att samla in data om gröna obligationer. Beroende på vilken databas som används – exempelvis Eikon eller Bloomberg – kan det finnas en preferens för specifika verifieringsinstitut, vilket kan påverka resultaten. Framtida studier bör därför försöka kombinera data från flera källor för att ge en mer komplett och rättvis bild.

Sammanfattningsvis pekar resultaten på att tredjepartsverifiering, särskilt genom CBI, är ett värdefullt verktyg för att minska kostnader och öka förtroendet på marknaden för gröna obligationer. Detta är något som utgivare, och inte minst fastighetsbranschen, bör överväga i sina hållbarhetsstrategier framöver.