Läs ett kapitel ur Ola Sernekes nya bok

Kapitel 1: Högt över molnen: om medgång, motgång och människor

Det borde fladdra i byxbenen, men jag står bakom en glasvägg. I norr anar jag Marstrands fästning. I söder ser jag en bra bit in i Halland. Ovanför mig himlen. Under mig ligger Göteborg. Jag har inga anlag för svindel och får inga impulser att kasta mig ut. Istället ser jag människorna därnere cykla, promenera, parkera – som de alltid gjort. Allt är som vanligt, trots att jag idag för första gången står på toppen av mitt livsverk.

Det var den 23 juni 2023 och arbetsmiljöansvariga hade till sist gett klartecken för ett besök högst upp. Vi var några stycken från företaget som fick ta på oss hjälmar och västar och följa med 246 meter upp i luften till taket på Karlatornet. Självklart hade jag funderat länge på hur det skulle kännas. Äntligen? Jubel? Triumf?

Jag ska inte säga att jag var oberörd, men i efterhand kan jag berätta att det kändes märkvärdigt … tomt? Nu stod jag där, dit jag längtat så länge. Alla runt om mig skrattade och dunkade mig i ryggen, själv kände jag mest ett slags déjà vu. Jag hade ju stått där så många gånger innan, i mina tankar. Jag visste hur det skulle kännas. Jag är duktig på att vara optimist och hade firat för mig själv så många gånger att när jag väl stod där uppe blev det mest en bekräftelse. Jag hade gått i mål. I mitt inre hade jag aldrig trott något annat.

Man kan diskutera, förstås, vad som driver en människa att bygga Nordens högsta hus. Det finns de som tror det beror på någon slags kompensation. Men du fattar att det inte riktigt är så jag tänkte. I kapitlet om själva Karlatornet återkommer jag mer i detalj till våra planer och visioner – till det rationella i att bygga högt – men eftersom jag här och nu vill vara brutalt ärlig ska jag erkänna att jag lockades (och lockas) av det normbrytande. Jag älskar idéer som går på tvärsan mot det etablerade. Det kreativa. Det annorlunda. Det ingen gjort förut. Jag tror det har ett egenvärde och kallar det gärna för utveckling.

Efter toppbesöket ringde telefonen många gånger. Jag svarade och berättade om utsikten och alla ville gratulera. Jag var artig och tackade. Men eftersom jag innerst inne bara är en vanlig kille från Alingsås, ville jag inte riktigt ta till mig alla överorden. För det första var det ju inte bara jag som byggt hela tornet själv. Tack alla mina medarbetare. För det andra så … tur, timing, medflyt … Allt det där hade spelat roll. Annars hade inget blivit byggt.

Men alla samtalen berörde en fråga som inte lämnat mig sedan dess. Är jag mer envis än de flesta? Ger – jag – aldrig – upp?

När jag kom hem stack jag ut i skogen och cyklade. Där tänker jag bäst. Backe för backe slog det mig att om det är något jag är bra på, så är det fokus. Pannben. Det som på engelska kallas ”grit” och i praktiken betyder att aldrig vika ner sig. Jag tänkte att det där snackas det ju mycket om, men i verkligheten slutar de flesta nästan innan de börjat. Det är väldigt mänskligt att välja den enkla vägen – att kämpa tar emot. Det finns alltid en ursäkt.

Ursäkter har aldrig varit min melodi. Som du kanske vet och kommer att förstå när du läser denna bok har jag gjort ett och annat jag faktiskt – uppriktigt – bett om förlåtelse för. Men att hitta ursäkter på förhand som ett skäl att inte fortsätta framåt, det har jag aldrig ägnat mig åt. Jag har sprungit mot målet tills jag nått det och nu hade jag en hel skyskrapa som bevis på att min strategi fungerade.

Mina misstag behöver du ju inte göra om. Bättre du gör dina egna.

Kanske, tänkte jag ute i skogen, kunde jag inspirera andra att tänka samma? Kanske finns det människor därute som är verkligt nyfikna på idén om målmedvetenhet? Som känner på sig att de har några mil till i benen men inte hittar viljan? Kanske kan jag berätta hur jag tänker – och den vägen hjälpa andra att bygga sina egna Karlatorn? I så fall hur? I en bok?

Men … nu är jag ju ingen bokmänniska. Min bokhylla är kort, om man säger så. Läser gör jag, mycket. Men inte Dostojevskij. Eller ens Läckberg. Jag läser fakta, historia, teknik, vetenskap i format som passar min ganska rastlösa person. Snabbt och koncist. Men tänker gör jag ju och pratar gör jag ju. Borde ju inte vara svårare än att sätta orden och tankarna på papper. Hjälp med själva skrivhantverket finns. (Tack Fredrik Jerlov.) Så jag satte igång.

Resultatet håller du i din hand. 30 kapitel om vilja, energi och pannben. Men också om kärlek och vänskap. Om fotboll, alkohol och droger, om trimmade mopeder och ihärdiga journalister. Gott och blandat, kan vi säga – men det finns faktiskt en röd tråd. Och den handlar egentligen inte så mycket om mig, den handlar mer om livet. Om att nå sina mål. Och, förstås, om affärer. I ärlighetens namn är jag rimligen bättre på att göra affärer än på att skriva så kallade självhjälpsböcker. Så en del business blir det, men jag har försökt undvika sådant du ändå kan läsa på andra håll. Kronor och procent blir lätt till tröttsam läsning, så jag har verkligen försökt att inte skriva som en ekonomijournalist. (Förmodligen klokt, ibland tänker vi ju ganska olika, jag och journalisterna …)

Korta kapitel i högt tempo är det. Av många skäl, men anar du min rastlösa själ mellan raderna så känner du rätt. Jag är ingen man av invecklade resonemang. Det djuplodande psykologiska lämnar jag till de som kan det bättre. Istället har jag skrivit så att till och med en sådan som jag ska orka läsa och ta till mig vad det står. Historier. Tankar. Reflektioner. Och några goda råd.

Faktum är, tror jag nu, att det är just eftertanken som är det centrala. Vad som hänt, vad jag var med om, är en sak. Men det är just reflektionen efteråt som spelar roll. Oavsett vad som hänt, succé, stolpträff eller fiasko, så förvandlas allt till erfarenhet om man funderar över varför det hände – efteråt. Efter det har hänt. Och det har jag försökt göra. Jag tänker att mina erfarenheter kan komma till din nytta. Mina misstag behöver du ju inte göra om. Bättre du gör dina egna.

Jag är, som du kommer att märka när du börjar läsa, en värderingsstyrd människa. Varje gång jag får chansen, så pratar jag om allt vi människor har gemensamt, inte om vad som skiljer oss åt. Det var för inte så länge sedan en ganska självklar livsinställning. Idag är den mer utmanande. Om än jag inte är speciellt intresserad av partipolitik, så har alla människors lika värde alltmer blivit just politik och ibland en provocerande uppfattning. Men jag står kvar i min tanke.

Lever jag därmed högt över molnen? Svävar jag över mitt torn, blind för realism? Kanhända. Jag är en drömmare. Stolt drömmare faktiskt. Jag vill tro att det bästa kan bli bättre, optimismen lämnar mig aldrig och det är jag väldigt glad för.

Så jag valde att döpa min bok efter min utsiktspunkt – naturligtvis medveten om att verklighetsfrämmande flum är det sista en rationell byggare bör identifiera sig med. Men, som jag hoppas du förstår när du läser sidorna som följer, ser jag inte mig själv enbart som en glad kille med en bra miniräknare. ”Jag kan bättre”, som mamma sa, och därför har jag alltid försökt lyfta både mitt eget och andras perspektiv. Inte alltid det lättaste i en bransch full av siffror och ritningar, men i en bok kan man ju ta chansen. Och sväva så högt över molnen som man förmår.

Sanningen är att jag tänker på värderingar allt oftare numera. Jag tror till och med sådana människor som jag, som fått så många privilegier och haft så mycket tur, har ett alldeles särskilt ansvar. För om inte vi som får förmånen att driva företag, skriva böcker och hålla föredrag … om inte vi talar för de utan röst – vem ska göra det då? Världen blir aldrig rättvis, det vet jag. Men lite mer anständighet är faktiskt en möjlighet. Och en skyldighet.

Och alla vänner. Och ovänner. Ni kan koppla av. Jag kommer inte att bli pinsam, smetig, okänslig eller lämna ut er.

Jag vet inte vem du är som läser den här boken, men om du är en (i alla fall mentalt) ung människa som vill någonstans, så blir jag glad. Kanske är du student? Kanske jobbar du i en organisation som är på väg mot ett mål? Kanske är du mitt i livet med en känsla av att det finns mer att göra därute? Kanske känner du, som jag, att den första förutsättningen för att du ska nå dina mål är att du orkar hålla ut? I så fall kan du ha glädje av denna bok. Om det är något den visar, så är det vikten av energi och fokus – och var du kan hitta det någonstans.

Det ska också sägas här att jag fått mycket hjälp med denna bok. När jag väl bestämt mig för att sätta igång med projektet vände jag mig ut till vänner och bekanta på bland annat Linkedin och bad om inspel. ”Jag ska skriva en bok. Vad tycker du ska vara med?” Responsen blev fantastisk. Mailkorgen proppfull med allt från glada hejarop till anekdoter av både den ena och andra karaktären. Jag läste, mindes och log (för det mesta). Stort tack alltså till alla er som bidragit. Ingen nämnd, ingen glömd, alla är ni med på eller mellan raderna. Till sist. Några ord till mina barn. Och alla andra i familjen. Och alla vänner. Och ovänner. Ni kan koppla av. Jag kommer inte att bli pinsam, smetig, okänslig eller lämna ut er. Personlig, inte privat är mina ledord nu när jag sitter och skriver. Av många skäl, men främst för att den här boken inte är någon memoar. Jag skriver inte för att berätta om allt fantastiskt som JAG åstadkommit. Eller varit med om. (Eller (som händer i andra böcker) hur bra jag tycker att jag är.) Jag skriver för att berätta vad jag tror att DU kan lära dig av mina erfarenheter. Mitt privatliv, ärligt, är inte mer intressant än ditt eller någon annans.

Med dessa korta och inledande ord vill jag önska dig trevlig läsning. Hör gärna av dig, skicka ett mail: ola@olasernekeab.se
Jag är mer än nyfiken på dina egna reflektioner.

Trevlig läsning,
Ola

– – –

Boken ”Högt över molnen” finns att beställa på bland annat Adlibris