Intervju med stadsarkitekten: ”Nedslagen över ytligheten”

Var vill Stockholms stadsarkitekt Torleif Falk träffas för Fastighetsvärldens intervju? Utan någon längre betänketid väljer han Stadshuset. En plats han håller nära hjärtat av flera anledningar.

Stadshuset är platsen där Torleif Falk gifte sig förra året, vigd av kommunfullmäktiges ordförande i Stockholm.

Arkitekt Ragnar Östbergs praktverk är också en av de vackraste byggnaderna han vet, säger Torleif Falk under samtalet där vi sitter skyddade av skuggan en solig majdag, och blickar upp mot det 106 meter höga stadshustornet.

– Kanske mest fantastiskt med Stadshuset är att det är ikoniskt för Stockholm och Sverige, samtidigt som det är en turistattraktion och ett känt arkitektoniskt objekt. Sedan är Stadshuset också en arbetsplats, även för mig som ofta har möten här. Så ja, den här byggnaden betyder mycket för mig, säger Torleif Falk.

10 år som Stockholms stadsarkitekt, är det fortfarande lika intressant?

– Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt spännande. Det är nya frågor som uppstår varje dag, vilket gör jobbet stimulerande och intressant. Sedan tycker jag att en stadsarkitekt i Stockholm bör vara det en relativt lång period, eftersom det är ganska långa och långsamma processer. Det är tillfredsställande att se projekt färdigställas, det kan vara sådant som kanske planerades för 7–10 år sedan. Det är bra med kontinuitet, svarar Torleif Falk.

Om du får välja, är du Stockholms stadsarkitekt i 10 år till?

– Å ena sidan är det positivt med erfarenhet och den långsiktiga förståelsen. Å andra sidan förändras förutsättningarna. Det kommer nya människor som jobbar med staden, nya generationer, nya tankar. Så jag tror att det är bra att lämna över stafettpinnen vid en viss tidpunkt och kanske gå in i en annan roll.

Vilken roll skulle det kunna vara?

– Jag kan tänka mig att den erfarenhet jag fått kunde komma till nytta i rådgivande roller, i styrelseuppdrag och i konsult- och projektuppdrag.

Vilka projekt och händelser har stormat mest i din roll som stadsarkitekt?

– Det har egentligen inte varit så mycket storm. Det handlar ofta mer om intensiv, intern, problemlösning i de här komplexa processerna. Sen har jag varit mer publik där det stormat medialt i vissa projekt, som Stureplansprojektet och Nobel Center, som exempel.

Om vi pratar om Nobel Center. Hur mådde du egentligen under uppståndelsen och kritiken som uppstod efter 14 januari, när förslaget till Nobel Center offentliggjordes och bygglovet lämnades in?

– Jag kan bli nedslagen över en ytlighet kring tyckande om arkitektur – och kanske en avsaknad av saklighet och kunskap.

– Att det skulle bli reaktion, det visste vi. Men kanske på ett annat sätt. Tonläget i det digitala flödet har med tiden eskalerat och blivit hårdare. Det är liksom okej att säga och tycka lite vad som helst. I Nobelfrågan var jag talesperson för staden och min uppgift var att förklara projektet för omvärlden. Jag var beredd på att fronta, sen blev reaktionerna lite större än väntat. Men man kan också säga att de var mindre än förra gången på Blasieholmen.

Varför tror du att det blev en sådan debatt kring Nobel Center?

– Stockholmarna är väldigt fästa vid sin stad och blir oroliga och berörda när det sker förändringar. Det är på ett sätt positivt att detta väcker reaktioner. Även Stadshuset och flera andra betydande byggnader i Stockholm kritiserades när de byggdes. Jag tror att starka reaktioner krävs för att byggnaden ska få betydelse för staden i ett historiskt perspektiv. Det är ett sundhetstecken att stockholmarna bryr sig om sin stad.

Arkitekturkritikern Mark Isitt har gått hårt åt Nobel Center. På Fastighetsvärldens Bostadsdagen menade han att förslaget inte är innovativt och att du i din roll som stadsarkitekt visat en ”flathet” i frågan. Vad tänker du om det?

– Jag känner Mark Isitt och har alltid gillat honom. Vi förstår varandras roller och uppdrag. Men det är uppenbart att vi har olika uppfattning om det här. Om han tycker att det är en flathet, så får det stå för honom. Om han pratar om mig som person, då svarar jag. Annars bryr jag mig inte om att bemöta kritiken som han har fört fram på ett, vad jag menar, ganska oseriöst och populistiskt sätt.

Brukar du bli personligt påhoppad i diskussion och debatt?

– Blir jag personligen angripen, eller det påstås saker som inte stämmer, då biter jag ifrån. Då får jag förklara projektet en gång till. Det är däremot ganska sällan någon angriper mig personligen och direkt. Om det är icke trovärdig kritik, då avstår jag från att bemöta det. Men oftast brukar jag försöka förklara att detta är stadens syn, och beskriva hur projektet är tänkt och planerat. Och: ”Vi tycker uppenbarligen olika och det är okej.”

Har Stockholm tappat modet att bygga vackert?

– Många spännande byggnader har byggts de senaste 10 åren. Men jag kan ibland sakna sinnlighet och mod i arkitekturen, bland både byggaktörer och arkitekter. Man kan väl säga att produktionstekniker, regelverk och kostnader har drivit fram en arkitektur som kanske inte alltid är den mest sinnliga. Det är ofta robusthet och hög byggkvalitet som premieras i Sverige.

Vad kan man göra åt det?

– Arkitekter, byggherrar och politiker skulle behöva ett ökat engagemang, mer kunskap och mod, och till det ökad samverkan. Det krävs också ett ledarskap som visar att arkitektur och stadsutveckling ihop inte enbart handlar om tekniska funktioner eller ren samhällsförsörjning. Utan att det också har ett långsiktigt värde för människors upplevelse av en stad, för att lösa samhällets behov, samt bygga varumärke och identitet.

Vilken är Stockholms vackraste byggnad?

– Stadshuset tycker jag nog är en av de vackraste. Sedan finns det andra mindre spektakulära byggnader som jag tycker är väldigt vackra. Exempelvis italienska kulturinstitutet på Gärdet, nybyggda trähuset Wisdome som ligger på gården inne på Tekniska museet, och såklart mästerverken Stadsbiblioteket, Skogskyrkogården, och Markuskyrkan i Björkhagen.

Tycker du att dagens arkitektur tar tillräcklig hänsyn till människors känslomässiga relation till staden?

– Äldre arkitektur är ofta byggd med händer av hantverkare och det ger också en särskild signal och upplevelse till betraktaren. Dagens arkitektur är ofta industriellt producerad och blir lite av montagearkitektur, och kanske blir upplevelsen därefter.

– Att bygga nytt med kvalitet och känsla med moderna tillverkningsmetoder är inte alltid enkelt. Arkitekter har en ganska svag roll i Sverige i dag om du jämför med många andra länder, jag tror ökad samverkan och arkitekters engagemang i byggprocessen skulle kunna bidra till bättre resultat.

Har arkitekter alltså för lite inflytande idag?

– Inflytande får man som man förtjänar. Ska man få inflytande måste man också bidra med någonting som motparten efterfrågar. Det handlar ju om att verka i symbios och samverkan och förstå olika parters uppdrag.

Det har varit tuffa år för arkitektbranschen. Finns det kanske för många arkitekter i Stockholm?

– Arkitekterna skulle kunna vara många fler och arkitektrollen skulle behöva vara bredare. Jag tror att ingenjörsutbildningarna behöver fler inslag av arkitektur och humaniora. Och arkitektutbildningen skulle må bra av mer inslag av byggnadsekonomi, teknik och att driva projekt. Man breddar på så sätt förståelsen för varandras kompetenser och fler arkitekter skulle kunna sitta i andra roller.

Vad tycker du om Slussen?

– Slussen håller på att bli något fantastiskt. Det är ett väldigt lyckat projekt, även om det diskuteras högljutt huruvida det är vackert eller inte.

– Jag brukar säga att i Stockholm är det framförallt staden som helhet som är det starka karaktärsdraget; med landskapet, närheten till naturen, vattenspeglingen, de långa siktlinjerna, hela kulturmiljön. Slussen är som en plattform där vi visar upp just detta som är det mest fantastiska med Stockholm. Området håller på att utvecklas till stadens viktigaste målpunkt, kanske hjärtat i huvudstaden.

Vad gör dig riktigt frustrerad i ditt jobb?

– Enögdhet och när man inte vill samverka. När det råder brist på engagemang och ambition. Jag kan också bli frustrerad när det saknas mod.

Är mod att ha djärva idéer, eller att gå emot andra som inte tycker likadant?

– Det finns inget egenvärde i att gå emot. Men det finns ett värde i att ifrågasätta, att våga prova och att gå lite utanför ramarna för att uppnå någonting större. Inte bara göra så som man brukar, utan att man är sökande och kreativ.

Hur ser du på arkitekttävlingar?

– Stockholm har fått rykte om sig att det tävlas och tävlas, utan att det blir någonting byggt. Då tror jag hellre på andra former, som parallella uppdrag där flera arkitekter prövar samma uppgift i dialog med bedömningsgrupp, byggherrarna, tjänstemännen och olika experter. Så att man i dialog utvecklar ett projekt som man verkligen säkerställer går att genomföra. Det är ändå det byggda resultatet som räknas i den fysiska miljön. Annars så jobbar man med arkitekturteori.

Finns det byggnader från de senaste 10 åren som du anser har blivit misslyckade?

– Jag vill inte peka ut enskilda projekt. Men om jag resonerar lite allmänt. I våra fina och välplanerade närförorter, som representerar fantastiska kulturmiljöer, har det ibland tillkommit förtätningsprojekt som inte alltid är varsamma. Det kan bidra negativt på lång sikt om vi inte är lite försiktiga.

Om du ska ge något exempel?

– Ha ha, nu får du mig till det i alla fall … Om man åker mot Södertälje så står det nära Telefonplan, innan Ericssons gamla huvudkontor, en rad med byggnader längs E4:an som kanske inte är de bästa inplacerade och utformade.

Och vilka byggnader anser du är de mest lyckade?

– Byggnader som är vackra, som bidrar till Stockholm och som ger väldigt mycket till invånarna. Det skulle kunna vara Kulturhuset, som är en fantastisk byggnad och som samtidigt har en lysande verksamhet öppen för alla.

Har Stockholms stadsplanering bidragit till segregation?

– Under en period byggdes väldigt homogena stadsdelar där ofta vissa målgrupper samlades. Tunnelbanecentrumen var inte heller hopkopplade med nästa område, förutom tågen. Det kan ha bidragit till att det uppkommit segregation i de olika stadsdelarna.

– I dag pratar vi mer om att ha en blandstad, med olika bebyggelsetyper och upplåtelseformer, för att öka mångfalden. Men sen beror det på hur man inom politiken har drivit och driver bostadsfrågan, hur den drivit stadsplaneringen, inte minst på riksnivå. Frågan är mer politisk än stadsplaneringsmässig.

Hur oberoende kan en stadsarkitekt vara när politiken skiftar vart fjärde år?

– Vad det gäller Stockholm har det historiskt varit en ganska stark samsyn mellan de politiska blocken i stadsbyggnadsfrågor, vilket varit viktigt i och med att det är så långa processer och vi ofta byter majoritet var fjärde år. Under åren jag har varit stadsarkitekt har det varit tre majoriteter, och en fjärde kommer i höst. Under dessa år har det varit ganska stabilt.

– Sedan finns det alltid individer och enskilda frågor som driver på, så det poppar såklart upp undantag.  Vi får se efter valet i år, om politikerna lyckas hålla ihop om gemensamma idéer vad gäller stadsutveckling. Det vore önskvärt.

Är stadsarkitekten en konstnärlig visionär eller en tjänsteman som verkställer politiska beslut?

– Politiken driver visioner, medan vi tjänstemän stöttar med kunskap. Politiken fattar beslut och vi har som uppdrag att verkställa det som bestäms. Om jag kan inspirera politiken eller medarbetarna är det positivt. Men jag skulle säga att rollen framför allt handlar om att samordna frågorna utifrån politiska uppdrag, arkitektonisk höjd, supporta medarbetare, arkitekter och byggherrar. Ja, att vara någon slags dirigent.

Vad är hållbarhet för dig?

– Hållbarhet är något beständigt och långsiktigt, något man tycker om och vill bevara, vårda och underhålla. Något hållbart har också låg belastning på klimatet.

Är träbyggande ett verkligt klimatverktyg eller mest ett symbolprojekt?

– Allt pekar på att trä är ett hållbart sätt att bygga, med låg koldioxidbelastning och med väldigt lång livslängd. Det handlar om ganska avancerade konstruktioner med små och få begränsningar.

– Men det är klart att det också är ett mode att en träbyggnad ska se ut som en träbyggnad. Det är ju egentligen inte nödvändigt, utan det kan också vara en skola av trä som ser ut på ett annat sätt. Träbyggande har varit mode i femton år, nu håller det på att normaliseras.

Om du fick riva eller göra om ett område i Stockholm – vilket skulle det vara?

– Jag tycker att det är olämpligt att riva. Då är det bättre att utveckla en befintlig byggnation, vilket känns mer lämpligt utifrån både hållbarhetssynpunkt och kulturhistoriskt perspektiv.

– Det finns en oro bland fastighetsägare på hur efterfrågan på kontor kommer att se ut i framtiden. Samtidigt har vi fortfarande en enorm bostadsbrist. Därför vore det spännande att skruva på regelverket så att man skulle kunna omvandla kontorsbyggnader som ingen vill hyra till bostäder, och på så sätt använda det bestånd som redan finns.

När ändrade du senast uppfattning i en viktig stadsbyggnadsfråga?

– Jag brukar ha en tydlig uppfattning som jag håller fast vid. Ibland uppstår förutsättningar som gör att projekt behöver utvecklas eller ändras, och där är jag ganska pragmatisk och lösningsorienterad. Men i grunden har jag en tydlig bild av vad arkitektur är och vad Stockholm behöver.

Finns det platser i Stockholm du själv undviker kvällstid?

– Jag lever ett hyfsat stillsamt liv och är inte ute på nätterna i någon hög grad. Jag upplever att Stockholm är tryggt. Men det är klart att en del ödsliga ytor under tunnlar, broar och mörka skrymslen kan skapa en viss otrygghet. Men jag utsätter mig sällan för det.

Vilka är dina 3 favoritområden i Stockholm?

Hägersten. Min hembygd är Hägersten, där är oerhört fint. Det är nära till staden via tunnelbana och cykelavstånd. Samtidigt är det väldigt grönt och öppet, och har nära till vattnet. Det finns en blandad och human skala och sort på bebyggelsen, vilket bidrar till en skön variation av lokalinvånare.

Gamla Stan. Ligger centralt, med närheten till vattnet, och är en fantastisk bebyggelse. Det är förvisso en turistattraktion, men det finns också många intima och personliga platser, restauranger och caféer som jag tycker är riktigt härliga.

Blackeberg och Hökarängen. Förorter som jag tycker mycket om. De är planerade på fyrtio- och femtiotalen med bebyggelse kring öppna parker, bilfria stråk, mycket grönska, lokala centrum och granngemenskapsprinciper. Bland det bästa vi har i Stockholms planeringshistoria.