Forskare: Miljonprogrammet bättre än det som byggs idag

Vid ett seminarium som Boinstitutet arrangerade den 14 november, i samband med utdelningen av Bopriset- till minne av Josef Frank, handlade ett av samtalen om vad som är fint, fult och kvalitet i svensk arkitektur, en fråga som aktualiserats i debatten under året av bland annat rörelsen Arkitekturupproret, som menar att den moderna arkitekturen förfular våra städer.

– Bopriset premierar attraktiva bostäder med kvalitet- för alla, i betydelsen att bygga bostäder och städer där alla kan bo, men också vill bo, vilket gör den estetiska uttrycket relevant, säger Moa Andersson, verksamhetsledare för Boinstitutet.

I diskussionen deltog arkitekterna Erik Stenberg, forskare, KTH, Agnes Paljak, arkitekt, General Architecture och Nils Gustafsson Frecke, arkitekt och lärare vid Engelsbergs sommarskola i klassisk arkitektur.

Klassisk arkitektur gör människor lyckligare
Nils Gustafsson Frecke hör till dem som vurmar för den klassiska arkitekturen, som han menar bygger på en tvåtusenårig empirisk och estetisk byggnadslära och gör att människor blir lyckligare. Ett problem med sättet vi bygger bostäder idag är att vi bygger för fort menar Gustafsson Frecke. När grekerna uppfann den klassiska arkitekturen under antiken tog de tid på sig, justerade sina ritningar och utvecklade sin teknik för varje för varje tempel de byggde, menar Gustafsson Frecke som sedan citerar arkitekten Josef Frank:

– Josef Frank, som under 30-talet var en vän av klassisk arkitektur, menade att om man bygger hus med brådska så överför man en känsla av orolighet och stress till dem som ska bo i husen. Om arkitekturen istället tillämpas med omsorg, kärlek, kunskap, kreativitet och lust, överför den en känsla av trygghet som gör att människor känner sig omhändertagna, säger Nils Gustafsson Frecke.

Miljonprogammet- en viktig del av folkhemsbygget
Erik Stenberg menar att modern arkitektur inte behöver vara sämre och lyfter miljonprogrammet som ett gott exempel, eftersom den bidragit till ett mer jämställt och fritt samhälle, och var en viktig del av folkhemsbygget.

– Miljonprogrammets lägenheter kommer stå i minst 50-100 år till. Om man jämför det med vad som byggs idag så var kvaliteten generellt bättre på 60-talet, säger Stenberg.

Fördelarna med miljonprogrammets arkitektur och konstruktion är enligt Stenberg att byggstommen är stabil, har bra måttsamband och rumsliga förhållanden som kan användas och återanvändas, samt det faktum att koldioxiden redan investerats i byggnaderna vilket gör dem värda att bevara ur hållbarhetssynpunkt.

Agnes Paljak håller med Gustafsson Frecke om vikten av kontinuitet eftersom det ger mening och en känsla av tillhörighet hos dem som ska bo i husen och staden, men tillägger att det inte räcker att applicera en gammal fasad på en i övrigt samtida byggnad, eftersom det riskerar att skapa samma alienation som många påstår att miljonprogrammet bidrar till.

För att få en bättre kontinuitet menar Paljak att arkitekter, beställare och politiker behöver hitta ett gemensamt förfarande som gör det lättare att prata med varandra om hur vi bygger en hållbar stad, en metodik som möter nutidens behov av densitet, hållbarhet, nya levnadsvanor och utvecklade konstruktionstekniker.

– Man behöver bygga nytt med en varsamhet, där man kan använda sig av historien och den omgivande miljön för få människor att känna tillhörighet, säger Paljak.

Den sociala arkitekturpolitiken är tillbaka
Avslutningsvis får panelen ge sin syn på vilka trender de ser på byggmarknaden.

Erik Stenberg menar att vi tekniskt sett bygger ganska bra idag men tar sämre social hänsyn, och hänvisar till en analys från KTH där 14 000 beviljade bygglov i Stockholms län visar att trenden idag går mot att bygga mindre bostäder till ytan, en utveckling som oroar Stenberg, där regelverket och lagarna inte har hängt med.

– Det var ju effekten av trångboddheten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som gjorde att vi gick mot att bygga större och bättre bostäder, och den kunskapen verkar vi gå emot, ha förlorat eller av marknadsskäl inte velat uppmärksamma, säger Erik Stenberg.

Därefter vände sig moderatorn för samtalet, Caroline Szyber, till publiken och bad Christer Larsson, del av Boprisets jury, ge sin syn på diskussionen som förts.

Christer Larsson som är före detta stadsbyggnadsdirektör i Malmö och tidigare riksarkitekt menade att de 60 nomineringar som kom in till Bopriset 2019 visar att det finns en trend som hänger samman med den av riksdagen beslutade arkitekturpolitiken som är bred och lyfter vikten av sociala frågor och demokrati, en politik som kommit tillbaka delvis som en reaktion på att vi har överlåtit bostadsbyggandet till marknaden, menar Larsson. Gällande diskussion om fint och fult svarar Larsson:

-Det är riskabelt att prata skönhet eftersom det är så kulturellt. Reducerar man arkitekturen till en rostig fasad så minimerar man arkitekturens betydelse och då har vi gjort oss själva en björntjänst, säger Christer Larsson.

Nils Gustafsson Frecke, som gärna ser att fler hus byggs enligt klassisk tradition och yttryck, avslutar med att betona att han inte vill riva miljonprogrammet:

– Om man bygger något så har man ansvar att ta hand om det, därför är det bra att bygga hyresrätter till exempel, för då tänker man långsiktigt, säger Nils Gustafsson Frecke.

Agnes Paljak, som får sista ordet, anser det vara svårt att sia om framtiden men är ändå hoppfull:

– Jag har förhoppningar om att vi omformulerar vår syn på bostaden från en vara till en grundläggande mänsklig rättighet och i det ingår att jobba för att bygga till staden utifrån den stad vi har, och lära oss av den, säger Agnes Paljak.

Vad hade Josef Frank tyckt i debatten om klassiskt och modern arkitektur?

Josef Frank var påverkad av sin samtids stilideal men förhöll sig också kritisk till modernismen. I en kommentar till Boinstitutet tipsar Erik Stenberg om ett citat som kan illustrera Franks hållning:

”Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, blandar möbelstilar, färger och mönster. Saker man tycker om kommer ändå av sig själva smälta samman till en lugn helhet” Josef Frank 1964 (avskrivet från tidslinjen på Svenskt Tenn)