Skatteregler bromsar lönsamma cirkulära investeringar

I Sverige står bygg- och fastighetsbranschen för drygt en femtedel av utsläpp och byggsektorn genererar omkring 13,6 miljoner ton avfall varje år. Det finns också en stor potential i att använda det som redan är byggt. Ett ökat återbruk kan dessutom minska sårbarheten i materialförsörjningen och därmed stärka beredskapen i en tid av osäkra leveranskedjor och geopolitisk oro.

Trots detta fattas i många fall beslut om rivning i stället för att ta till vara det som redan finns. Andelen material som återbrukas är mycket liten i relation till de stora avfallsmängder som sektorn genererar. Det beror inte på brist på ambition. Men dagens skatteregler bidrar till att göra återbruk och andra resurseffektiva alternativ mindre ekonomiskt attraktiva, vilket försvårar omställningen till en mer cirkulär bygg- och fastighetssektor.

Momsreglerna gör återbruk krångligt och i många fall dyrt. Sveriges miljömål motverkas när de som vill skänka bort överblivet bygg- och rivningsmaterial i stället får en skattekostnad genom uttagsbeskattning. Detta bidrar till att fler väljer att kasta än att återbruka. Återbrukat material beskattas med 25 procent moms vid försäljning, på samma sätt som nytt material. För fastighetsägare inom bostäder, vård och utbildning, där avdragsrätten är begränsad, blir momsen en faktisk kostnad. När material säljs inom samma koncern kan skattereglerna också leda till både extra kostnader och osäkerhet, beroende på parternas avdragsrätt. Resultatet är att återbruk i många fall blir dyrt och även administrativt betungande, trots att det minskar klimatpåverkan. Samtidigt begränsar EU:s momsregler vad Sverige kan göra, vilket innebär att vissa lösningar också kräver förändringar på EU-nivå.

Även regler för utrangering gynnar rivning framför bevarande. Fullt skattemässigt avdrag ges först vid total rivning. Om delar av byggnaden bevaras, går möjligheten till skattemässigt avdrag förlorad. En total rivning blir därmed skattemässigt mer fördelaktig.

Dessutom riskerar fastighetstaxeringen att straffa hållbara investeringar. Ombyggnationer leder ofta till högre taxeringsvärden och därmed högre löpande skatt, oavsett om de bygger på återbruk eller nyproduktion. Det gör att investeringar som minskar utsläppen också kan leda till högre kostnader.

Konsekvenserna är tydliga. När skatteeffekterna i många fall rör sig om stora belopp blir ekonomiska incitament styrande. Projekt justeras, återbruksinitiativ skjuts upp och i vissa fall väljs hållbara alternativ bort. Skattereglerna påverkar alltså inte bara kostnader, utan också vilka beslut som fattas.

Detta får stora konsekvenser i en sektor där varje rivningsbeslut får ökad betydelse. När byggnader blir mer energieffektiva ökar betydelsen av de utsläpp som är knutna till material och nyproduktion. Valet mellan att riva och att återbruka blir därför allt viktigare.

Skattesystemet ska inte styra bort från hållbara och affärsmässigt kloka beslut, men det är just det som dagens regler riskerar att göra. Det handlar inte om att införa nya subventioner, utan om att säkerställa att regelverket är neutralt och gör det möjligt att välja det som redan efterfrågas av både marknaden och samhället.

Investeringsbeslut i fastighetsbranschen baseras dock sällan enbart på skatteregler. Faktorer som teknisk genomförbarhet, finansiering, hyresnivåer och risk spelar ofta en stor roll. Men skattereglerna i Sverige påverkar förutsättningarna. De gör i dag hållbara alternativ mer komplexa, i vissa fall dyrare och ibland osäkra att tillämpa. När marginalerna är små kan det vara avgörande.

Sveriges fastighetsbransch är i dag innovativ och initiativrik och vill bidra till omställningen. För att det ska bli verklighet i större skala behöver det svenska skattesystemet vara en möjliggörare och inte ett hinder. Det handlar också om fastighetsbranschens möjlighet att fatta affärskritiska investeringsbeslut och utveckla långsiktigt hållbara och lönsamma affärsmodeller.