Vi behöver tala om behovet av skönhet i stadsbyggnad

Nästan varje dag när man öppnar tidningen eller läser på nätet dyker artiklar om bostadsbristen upp. Det är kanske inte någon nyhet, men icke desto mindre en viktig fråga att lösa för att samhället ska utvecklas. Många är utmaningarna för att bostadsbristen ska lindras. Men i diskussionen ser man alltför sällan en debatt om vilka värden som bör värnas när nya bostäder ska byggas.

En avgörande faktor för en positiv stadsupplevelse är människor – människor som bor i staden eller som jobbar där. Men vad får människor att vilja vara på en viss plats? Till någon del är det genomströmningen, av människor och händelser, som lockar. Så infrastrukturen är en av de förutsättningar som för människor till eller i närheten av platsen. Men att de stannar där har helt andra orsaker.

Häromdagen skrev kulturdebattören Stina Oscarson i DN (1/4) att ”det är dags att väga in skönheten i stadsplaneringen”. Min tanke kring det hon uttrycker är att man ska våga slå vakt om det subjektiva och individuella i en skönhetsupplevelse. När man talar om det attraktiva i en stadsmiljö, eller miljö överhuvudtaget, vill man åt det specifika. Vad som gör just den platsen till ett ställe där människor trivs och vill vara. Vad som skapar förutsättningar för den sociala arkitekturen. Och det kräver en analys av förutsättningarna. Vad finns redan där att ta till vara och utveckla?

Vi är alla olika och söker olika typer av skönhet och upplevelser. Men miljöpsykologer har visat att det finns vissa saker som ger de flesta av oss positiva upplevelser. En viktig parameter är variation – i skala, i färg, i material. Och för många är det lätt att förstå att en fasad som är 150 meter lång upplevs mer positiv om den inte är likadan längs hela sin längd.

På samma sätt som människan är komplex till sin natur tror jag att den byggda miljön bör vara det. Överraskande och oförutsägbar. Men miljön ska också skapa plats för trygghet och igenkänning. Stina Oscarson talar om beslutsfattare som inte verkar förstå vikten av att ta tillvara den befintliga miljön och bevara kulturlager över tid. Är det kanske för att skönheten inte är mätbar? Hur mäter man ett kulturvärde?

På min arbetsplats talar vi ofta om de omätbara värdena och jag tror att det är dags att slå ett slag för dem. Även när vi bygger så det glöder i Sveriges tät- och förorter. När husen väl står där är det svårt att göra något om det blev för högt, för lite variation eller för kortsiktigt.

Staffan Corp, vd Brunnberg & Forshed Arkitektkontor AB