Löpande räkning – både enkelt och svårt

I många stora byggprojekt är det vanligt med incitamentsbaserade ersättningsmodeller. De kan se lite olika ut men i grunden handlar det ofta om att entreprenörens rörliga kostnader helt eller delvis ska ersättas på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen. För rätt till betalning krävs då att entreprenören kan redovisa sina nedlagda kostnader i entreprenaden. Man pratar ibland om ”öppna böcker” som ska ge beställaren full insyn i projektekonomin. Vid fakturering ska kostnadsunderlagen kunna följas av beställaren som efter granskning ska trycka på knappen för betalning och därmed godkännande. Så enkelt är det tänkt i teorin men hur fungerar det i praktiken?

Utan att gå in i detalj kan sägas att kostnadsunderlaget bör ha sådan kvalitet och detaljeringsgrad att beställaren kan ta ställning till om kostnaden är nedlagd i entreprenaden. Det händer att verifikaten är undermåliga och ibland innehåller sådant som inte borde tagits med. Underlagen kan också bestå av kostnader från flera olika avtalsled som gör det svårt att förstå vilket arbete som rätteligen ska betalas för. Granskningen kräver ingående kunskap om själva projektet, avtalsförutsättningarna och vana när det kommer till granskning av omfattande kostnadsunderlag. Vid tillämpning av självkostnadsprincipen gäller också att entreprenören ska fullgöra sina arbeten så att beställaren får det bästa ekonomiska resultatet. Detta kan normalt bedömas först när projektet är färdigställt och att då vara bunden av gjorda betalningar vill många beställare undvika. Betalning måste ändå ske löpande för att hålla igång projektet och det är inte ovanligt att beställare då väljer att göra betalningar med tillägget ”a conto”. Det betyder något förenklat att betalningen inte är slutlig utan endast en delbetalning i avvaktan på att allt är klart och fakturerat. Betalningar som sker a conto kan i sin tur ställa till det för entreprenören som ”jagas” på pengar från anlitade underentreprenörer, leverantörer och konsulter. I större byggprojekt finns det hela tiden ett behov för entreprenören att göra bindande betalningar och ekonomiska slutregleringar nedåt i avtalskedjorna.

Konstruktiva parter lyckas i många fall ”knåpa ihop” klausuler som på ett hyggligt klokt sätt tillgodoser behovet av såväl cash flow som trygghet. Det handlar då om delvis bindande betalningar utan avkall på beställarens möjlighet att pröva om det bästa ekonomiska resultatet är uppnått när allt är klart. Byggbranschens standardavtal är nu föremål för revidering. Kanske kommer det nya bestämmelser som förpassar ”knåpandet” till historien?