Skandaler och lyxrenoveringar, miljoninvesteringar och fängelsedomar. Skandia och fastigheter klingade illa. Det var inte bara löpsedlarna som svärtade ner Skandias fastighetsbolag Diligentia. Hyresgästerna upplevde att nästan ingen vid bolaget brydde sig om dem och diverse undersökningar gav mörk läsning för bolagets ledning och ägare. Något måste ske.
Per Uhlén rekryterades till VD-stolen under sommaren 2005 och han tillträdde under hösten. När jättebolaget tog hem all extern förvaltning och istället byggde upp en egen organisation hade mycket fungerat dåligt. Uhlén konstaterar idag att ”det är aldrig ens fel att två träter”.
– När man ska köpa något så komplext som total fastighetsförvaltning måste man vara en oerhört duktig upphandlare. Du måste lägga ner enormt mycket kraft på de avtal som tas fram. Utföraren ska anstränga sig för att maximera sitt resultat i förhållande till avtalet och då ska det även bli det bästa för beställaren. Men utformas det fel blir det inte bra för någondera parten.
Ett år efter att förvaltningen av kontorslokalerna tagits tillbaka gjorde bolaget samma sak med köpcentrumen och bostäderna.
Flera tusen sökande svarade på den kaxigt utformade annonsen för ”nystarten” av Diligentia och de hundra tjänsterna tillsattes efter noggranna intervjuer. Målet var självständiga enheter med totalt resultatansvar. De som anställdes kom från femtio olika företag och många med olika bakgrund. Uhlén tillbringade många timmar med att plädera kundvård. Men resultatet blev skralt när siffrorna från NKI, Nöjd-Kund-Index, presenterades första året efter nystarten.
– Vi hade visserligen fått ett resultat som var en enhet bättre, men branschen hade ökat lika mycket. Det vi gjort hade inte gett någon mätbar effekt.
Kraven på Uhlén var hårda från ledningen. ”Diligentia ska bli välrenommerat och framgångsrikt” var uppdraget. Nu gällde det att hålla energin på topp i den pigga och allt större organisationen som drygt ett år tidigare endast bestått av tio personer och där ingen mött en kund på fem–sex år.
Från att då tillhört den sämsta kvartilen tillhör Diligentia numera den bästa, enligt senaste NKI-undersökningen bland fastighetsbolagens kunder. Och några pengar har det inte kostat, enligt Uhlén, men tid och ”skojigt” engagemang.
– Vi ska göra det kunderna uppskattar. Nu har vi kunskap om kunderna och vet vad vi ska lägga kraften på. Målet är att slå SFI i totalavkastning.
Med fastigheter för hela 27,4 miljarder kronor är Skandia Livs dotterbolag Diligentia en av Sveriges största fastighetsägare. När han satte sig i VD-stolen inleddes köpruschen på allvar på den svenska fastighetsmarknaden. Nästan alla deltog – utom Diligentia. Men mer om det lite senare.
Redan under uppväxten i Uppsala fascinerades Per Uhlén av byggnation och under sommarloven kom han sedan 15-årsåldern att arbeta vid olika byggen. Efter studenten antogs han på Väg & Vatten vid KTH i Stockholm.
– Jag var duktig i konstruktionsämnena och det hägrade mest av allt att bli konstruktör, men först ville jag lära mig mer om hur det går till i verkligheten.
Han hamnade på Svenska Väg (del av nuvarande NCC) som arbetsledare på Järvafältet i norra Stockholm. Det blev först ett underjordsjobb och det handlade om tunnelbyggande. Det han var med och byggde var tunnelbanans blå linje mellan Rinkeby och Kungsträdgården.
– Efter tre år kom jag upp ur underjorden.
Karriären fortsatte till expansiva Kasper Höglund där han blev brobyggare. Men efter sex månader blev bolaget uppköpt av Nya Asfalt (senare JCC och NCC) och de sammanslagna bolagen hade plötsligt för många brobyggare. Uhlén hamnade automatiskt närmare att bli husbyggare.
1979 blev han den första centralt placerade utvecklingsansvarige i det stora byggföretaget Diös och direkt underställd vice VD.
– Det var helt nytt. Det kom mest att handla om att utveckla verktyg och datorstöd för ett effektivt byggande. Det var ett väldigt spännande jobb.
Den fullständiga artikeln går att läsa i Fastighetsvärlden #4/2009