Problemeleven som blev bäst i klassen

Det står trähästar över hela Nordiers kontor. På varje ledig yta och på varje hylla, traditionella dalahästar som var och en representerar affärer som bolaget genomfört.

– De är bra mycket roligare än en glasplakett för tusen spänn. Gillar man inte hästen så kan man ju alltid kasta den i vedspisen, säger Andreas Eneskjöld och skrattar.

Allmogehästarna skapar en kontrast till kontoret i övrigt, som mer påminner om en hotellobby än ett kontor. Eneskjöld har personligen lagt ner stor energi på att få detaljerna rätt. Att göra fula saker fina är, som han uttrycker det, en passion som också upptar en stor del av hans fritid. Under åren har han rustat upp flera lägenheter och hus och bygger nu en stor villa i Saltsjöbaden.

– Jag ser möjligheterna och då måste jag bara göra det. På det sätt jag bygger, med specialtillverkade detaljer, så gör man ingen större vinst. Det är mycket jobb men det är roligt. Går jag plus minus noll är jag nöjd.

Eneskjöld växte upp i Stockholms norra skärgård, på Väddö, men säger att tillvaron där var ganska långt från Saltkråkan.

– Det finns en speciell kultur ute i skärgården. Oavsett vad som händer så kommer folket på öarna att överleva. Vad som däremot inte finns är en kultur att läsa vidare.

Av de drygt 60 elever som gick ut nionde klass tillsammans med Eneskjöld så var det enligt honom bara två som fullföljde någon form av högre studier, han själv och en tjej som återvände till ön som lärare.
– Man lägger lite asfalt, arbetar med sophantering och väntar på de tre sommarmånaderna då stockholmarna anländer och man kan tjäna lite pengar.

Länge såg det ut som att samma tillvaro väntade också Eneskjöld. På högstadiet satt han längst bak i klassrummet med det klientel som snällt brukar beskrivas som ”problemelever”.

– Jag har alltid haft väldigt mycket energi. Inte ens i dag kan jag sitta still i mer än tjugo minuter i sträck men nu vet jag hur jag ska vända det till min fördel. Det visste jag inte då och det blev, ja… lite stökigt.

Vändningen kom i åttan då klassen hade en vikare som gav ett nervöst intryck redan när han kom in i klassrummet. Vargarna vädrade blod. Anarki utbröt.

– Jag funderade på, medan suddgummina haglade över den där vikarien, om det var de här killarna jag ville hänga med resten av livet och kom fram till att det nog inte var det.

Eneskjöld hade i likhet med sina kompisar valt ”arbetslivserfarenhet” som tillval på högstadiet, ett alternativ för dem som inte ville läsa språk men också ett effektivt sätt att stänga vägen för sig själv till gymnasiets teoretiska utbildningar.

– Jag sa till min klassföreståndare att jag ville läsa in sjuans och åttans tyska och till höstterminen samma år hade jag gjort det.

Han berättar vidare att det var ett av hans livs viktigaste beslut; att flera av killarna från bakre raden som han umgicks med då har hamnat i problem senare i livet.

Ambitionen och drivkraften hade alltid funnits där. Familjen var kanske inte fattig men hade det heller inte speciellt gott ställt.

– Mamma var diversearbetare, pappa snickare på Holmen. Det var en enkel uppväxt och det väckte en del tankar när man såg stockholmarna anlända i sina fina bilar. Man tänkte ju att man själv ville ha ett bra jobb en dag och köra en sådan där fin bil.

Sedan han var tolv år jobbade han varje ledig vecka på den lokala Ica-butiken och i en möbelaffär, och var han inte där finkammade han sophögar efter saker att laga och sälja.

Med färska tyskkunskaper sökte han sig in till teknisk linje på gymnasiet och tankarna var att bli marinofficer. Men när han var klar med lumpen 1994 var processen att montera ner försvaret redan i gång och han såg ingen framtid i yrket. I stället sökte han in till lantmäterilinjen på KTH.

– Det blev lantmäterilinjen, mest för att det var där man kunde vänta längst med att bestämma sig för vad man skulle göra, jag hade inte det riktigt klart för mig men valde till slut att följa i farfars fotspår.

Eneskjölds farfar byggde hus i Baton Rouge, New Orleans, fram till depressionen på 30-talet och tog det kreolska arvet med sig hem till Väddö där han fortsatte att bygga.

– En del av husen på Väddö har betydligt mer snickarglädje än andra. Det är de husen som min farfar och hans bröder byggde. Farfar jobbade tills han var över 90 år och sov på sofflocket med arbetskläderna på. Jag känner igen mig mycket i honom.

Eneskjöld säger att han aldrig varit kompatibel med skolan vilket han åter märkte på KTH. Utbildningen var mer teoretisk än han hade trott och han vantrivdes. Efter två år valde han att ta ett sabbatsår med tanken att han skulle ut och se världen.

– Det slutade i stället med att jag jobbade av bara helsike det året i stället, som försäljare av slipsar och herrkläder.

När han återvände till studierna efter ett år hade den teoretiska bördan lättat och utbildningen blev mer praktiskt inriktad, något som passade Eneskjöld utmärkt. Han blev uttagen i ett program och fick sommarjobb på Drott. Louise Richnau, i dag VD för LREC, var handledare. Programmet ledde också fram till det första ”riktiga” jobbet som förvaltare hos Position Stockholm, ett bolag som ägdes gemensamt av Drott och AP Fastigheter, och som hade till uppdrag att utveckla bostäder och kontor i Värtahamnen.

– Det tog sjukt lång tid att behandla planerna och jag var helt enkelt för otålig för jobbet. Det här var år 2000 och jag sa till VD:n Bob Torstensson att det blir inga kåkar här förrän om tidigast tio år. Det visade sig stämma för det tog fram till 2008 innan kvarteret Riga stod färdigt.

Då hade Eneskjöld lämnat bolaget för länge sedan. Samma år som han utslungade sin profetia över Värtahamnen träffade han Erika Olsén, tidigare delägare i Tenzing, i en tunnelbaneuppgång och hon erbjöd honom att komma över till Newsec som höll på att bygga upp en transaktionsavdelning. Eneskjöld nappade och det skulle visa sig att han kommit till bolaget vid exakt rätt tillfälle.

– Urban Edström var inte nöjd med transaktionsavdelningen och slog näven i bordet. Det slaget innebar att ett flertal seniora medarbetare fick städa ur sina skrivbord.

Transaktionsavdelningen bestod därefter av Jan Wejdmark som chef, Erika Olsén, Mats Lindholmer, Peeter Kinnunen och Andreas Eneskjöld.

– Vi bestod i praktiken av en ambitiös chef och ett gäng juniorer. Det passade mig bra att slippa alla år som junior och i stället få börja dra in pengar till firman på en gång.

Snart fick han också utökat förtroende då han fick ansvaret för Newsecs kontor i Malmö som haft en dålig utveckling.

– Jag var 29 år och naiv och trodde att det skulle bli en enkel match att få ordning på kontoret. Det var det inte. På den här tiden var Datscha bara i sin linda så jag fick börja i ett tomt konferensrum med en telefon och fastighetsägarkalendern.

Precis som när han kastades in i elden på Newsec så hade Eneskjöld återigen turen på sin sida. Under 2004 ändrades lagstiftningen och det blev tillåtet att sälja dotterbolag skattefritt.

– Med möjligheterna till fler bolagsaffärer fick marknaden upp farten. När jag tog över kontoret omsatte det tre miljoner och kostade fem. Ett år senare kostade det fortfarande fem miljoner men vi fakturerade för tio.

Samtidigt började flera nya fondstrukturer att byggas upp. Marknadens köpkraft ökade och Eneskjöld dammsög marknaden, storstäder som landsort, efter produkter som han visste att han hade köpare på.

– Den kulturen lever fortfarande kvar i Nordier. Alla är så fokuserade på de 50 största fastighetsägarna men ingen bryr sig om dem som kommer på plats 51 till 2 000. Det är inga andra än vi som ringer dem.

– Det var så vi fick jobba när vi lyfte Malmö-kontoret också. Catella hade cirka 50 procent av marknaden och var urstarka i storstäderna. Det var omöjligt att få in en fot så vi fick ringa orter som Karlskrona och Kalmar.

Vid 2007 var Eneskjöld ett välkänt namn i branschen. Han var delägare i Newsec och erbjöds nu också att bli VD för Newsec Investment. Då valde han till allas förvåning att tacka nej för att i stället bli VD på den okända fondstrukturen Nordum.

– Problemet är, när man jobbar i ett företag som andra startat, förr eller senare slår man i glastaket. Vissa är okej med att jobba vidare under glastaket, jag var det inte.

Nordums styrelse hade beslutat att byta ut den tidigare VD:n och tog nu i stället in Eneskjöld för att städa upp. Mikael Bile som satt i styrelsen var drivande och finansierade också utköpet av den tidigare VD:n.

– Det var ingen ordning på de köp man gjort och styrningen var mindre bra. Samtidigt rådde permafrost på fastighetsmarknaden. Vi bestämde oss för att tiden för förvärv var över och sålde hela Nordums innehav till Corem och Dagon genom apportemissioner. Finanskrisen stod för dörren så vi sålde fem i tolv så att säga.

Nordum var embryot till det som senare skulle bli Nordier, men vägen dit var allt annat än spikrak. Efter försäljningarna bestod Nordum i princip bara av ett skal och bara Andreas Eneskjöld och ekonomichefen Anders Olsson fanns kvar. Vägen framåt kom genom ett samarbete med ABG Sundall Collier. Eneskjöld köpte ut de flesta av de kvarvarande delägarna i Nordum och tog via en emission in ABG Sundal Collier som delägare. Bolaget Nordier var bildat. Namnet är en sammanslagning av de fyra första bokstäverna i Nordum och de tre sista i Collier.

– På våren kändes det riktigt bra och vi hade sju man uppradade för anställning, men på ett styrelsemöte i juni fick jag en riktigt dålig magkänsla.

Rekryteringarna fick vänta och när Nordier drog i gång bestod personalstyrkan av bara Fredrik Widehov, Mikael Wilton och Andreas Eneskjöld. Det var kanske tur för två veckor tidigare hade Lehman Brothers gått omkull. Finanskrisen var ett faktum.

– Det var riktigt läskigt men jag var ändå glad över att jag fått den där magkänslan. Hade vi haft fler på lönelistan så hade det nog gått illa.

Nordier red ut krisen och efter den skakiga starten har utvecklingen gått snabbt.

– Vi har vuxit organiskt år för år och har i dag 22 anställda, omsätter 35 miljoner och gör mellan 8 och 10 miljoner i vinst årligen.

Varför lämnar då Eneskjöld VD-posten och stannar bara som ordförande? Han säger att det återigen handlar om glastaket.

– Jag har hållit på med det här bolaget i sex år och släpper jag inte fram dem som varit med från början så är det ju de som slår i glastaket.

Det finns också en annan anledning:

– Alla är olika som personer. Jag är en byggare och Nordier rullar på i dag. Ekonomiskt vore det lönsamt för mig att stanna kvar operativt men det skulle vara dåligt för mig som person, liksom för företaget och de anställda.

Framöver ska han rikta sitt fulla fokus på bolaget Genova där han går in i rollen som koncernchef. Det är hans gamla bekant från Nordum-tiden, Mikael Bile, som startade Genova 2006 och Eneskjöld har i omgångar köpt på sig andelar i bolaget som han i dag äger 20 procent av.

Genova har tre ben, bostäder, förvaltning och omsorg och bolaget jobbar både med nyproduktion och renovering av projekthus.

– Det handlar ju om det här med att göra fula saker fina. Genova blir som att få jobba med sin hobby. Det är fantastiskt.

Hur ser tillväxtmålen för bolaget ut?

– Vi kommer bli så stora som marknaden tillåter oss att bli genom goda affärer. Det som tenderar att bli dåliga fastighetsaffärer är när folk vänder affärsmannaskap till budget- och visionsmål. Var finns syftet att bli stor om man samtidigt sänker sin egen marginal?

Vad skiljer Genova från andra bostads­ utvecklare?

– Vi är väldigt opportunistiska; köper tomma gamla kåkar för att rusta upp samtidigt som vi också bygger nytt. När vi tog beslutet 2008 fanns en trend att byggbolag skulle sälja ut sina balansräkningar men vi tänkte, varför inte göra tvärtom? Varför inte fylla upp sina tomma kåkar och behålla dem och sedan använda överhypoteket till att köpa nya bostadsbyggrätter? Genom att använda vinsterna från bostadsproduktionen till att köpa nya tomma hus blir vi delvis vår egen bank.

När börjar du jobba aktivt med Genova?

– Jag ska ta en stunds ledigt, låta lite vatten passera under bron. I dag har Genova en balansräkning på cirka 1 miljard och vi har cirka 700 lägenheter i pipeline. Vi har tolv anställda och behöver nog fördubbla personalstyrkan det kommande året. Vi är i en period av konsolidering men befinner oss i perfekt zenit för expansiv tillväxt.

Geografisk avgränsning för Genova?

– Vi fokuserar i praktiken på Storstockholm och Storuppsala men är affären tillräckligt bra så gästspelar vi också på andra orter.

Så vad är roligast, att driva konsultfirma eller fastighetsbolag?

– Jag har inte varit operativ på fastighetsägarsidan sedan Nordum men det finns fördelar med båda. På mäklarsidan finns bara möjligheter vilket är en otroligt skön känsla medan ett fastighetsbolag är betydligt mer komplext. Rospiggen i mig gillar att göra olika saker.

TEXT Henrik Widell
FOTO Mikael Sjöberg