Allt jag ägde var 40 000 kronor, då erbjöd han mig en miljon gulden i handen om jag var villig att låta en budgivare till vara med fram till avslut. Nej, sade jag, det här vill jag ha exklusivt annars hoppar jag av. Jag förstod ju att mitt bud var högst.
Det är Lars-Erik Magnusson som beskriver ett av sina viktigaste fastighetsklipp, köpet en fastighetsportfölj av engelska bolaget George Wimpey. Han njuter uppenbarligen av att göra affärer och beskriver dem på ett närmast sensuellt sätt. Drömmen om den riktigt stora affären, ”the Deal” lever fortfarande.
Hans lust och förmåga att göra affärer har gjort honom periodvis svindlande framgångsrik. I början på 1990-talet beskrevs han som en av världens rikaste svenskar och visade runt journalister i sitt palatsliknande 1 800 kvadratmeter stora hus i Amsterdams. Han flög mellan världsstäderna i eget Boeing-jet, inrett med kontor, badrum och sovrum.
År 1990 gjorde Magnusson en riktigt bra affär men med fel partner. Marknaden för ”skräpobligationer” (junkbonds) i USA hade kraschat och han köpte för en bråkdel av det nominella värdet obligationer utgivna av en kasinorörelse i Atlantic City, Sands. Huvudägaren, Jack Pratt, erbjöd en option på 40 procent av rörelsen om Magnusson i stället blev finansiell partner. Enligt avtalet sattes obligationsfordringarna på ett spärrat konto där de inte kunde utnyttjas.
Kasinorörelsen gick lysande och optionen blev snabbt allt mer värdefull. Enligt Magnusson slog då Pratt till genom att betala tillbaka hans finansiering och bestred att optionen gällde.
– Mina amerikanska advokater var helt eniga om att Pratt inte skulle ha en chans i rätten, berättar Lars-Erik Magnusson. Då försökte han komma undan genom att låta sin advokatbyrå inleda en smutskastningskampanj mot mig. Det här är inte helt ovanligt i amerikansk affärskultur.
Enligt Magnusson bedrevs kampanjen i stor skala och han blev snabbt som ett jagat djur. Han beskriver hur alla medel var tillåtna: mutor, påtryckningar, förtal, planterade historier till journalister… Lars-Erik Magnusson, som tidigare alltid beskrivits positivt i media, utmålades allt mer som en skurk.
– De skickade till och med privatdetektiver till Ludvika för att försöka leta fram något negativt om mig, säger Magnusson. Min mor skuggades när hon skulle handla på Konsum, hemskt.
Ett huvudmål för kampanjen var enligt Lars-Erik Magnusson att stoppa hans planer för att omvandla Fermenta till ett holdingbolag för exploatering av ett oljefält Turkmenistan. Lyckades Magnusson skulle han bli ännu mäktigare och svårare att rå på. Enligt honom är det en av förklaringarna till att Fermentaaffären gick i stöpet, liksom oljeaffärerna och det efterföljande åtalet.
– Jag var tvungen att ge upp både Fermenta och rättstvisten med Pratt. Effekten av kampanjen var så stor att alla mina affärer påverkades negativt. Effekterna har suttit i nästan 10 år då tvister och rättegångar har varit milt sagt distraherande och kostat mig en förmögenhet.
– Det kan vara svårt för en utomstående att sätta sig in hur det är att utsättas för något som detta när man är helt oskyldig, fortsätter Lars-Erik Magnusson. Jag kan bara säga att hade man varit någon jäkla vekling hade jag inte överlevt.
Den fullständiga artikeln får att läsa i Fastighetsvärlden #4 2006.