Han gjorde det oväntade

Kanske är Robert Fonovich transaktionskonsulternas motsvarighet till Curre Lindström, hockeytränaren som tog både Sverige och Finland till VM-guld en gång i tiden? Hur menar du nu kanske du som läsare tänker. Jo, Curre var en högst oväntad vinnare som fick ta över i motiga lägen och som fick ihop lagen. Alla jobbade för varandra och gav järnet.

Få trodde nog att Fonovich skulle gå i land med att åter få Catella att flyga när han för drygt fyra år sedan kom in som ny chef för corporate finance-verksamheten efter att andra stort avhopp av ledande medarbetare från företaget under 2014. För att fortsätta med idrottsjämförelser – Catella hängde mot repen och var på väg att bli uträknat. Men man reste sig och är nu med och fajtas i toppen av transaktionskonsulterna igen.

Det är lätt att låta sig luras av Robert Fonovich timida tjänstemannaframtoning. Han är mycket lugn, skroderar inte, förklarar framgångar med beröm till medarbetarna. Men det finns en annan växel han petar i då och då, och bakom det ligger ett brinnande motorintresse. Med sin bananpassade bil kör han Track Days på Mantorp, Gelleråsen och Nürburgring 5-6 gånger per år.

– Men jag kör försiktigt i Stockholmstrafiken, för jag får ordentligt utlopp för min bilentusiasm vid de tillfällena.

Det visar sig att bilintresset funnits med från unga år och den första bilen, en Alfa Romeo, införskaffades väldigt nära hans 18-årsdag.

Sedan kan man fundera på vad han menar med att ta det lugnt i Stockholmstrafiken. Under det här året har han tagit MC-kort och nyligen införskaffat en 165-hästars BMW-hoj och förklarar att det är för att det är ett bra alternativ i pendlingen mellan huset i Nacka och jobbet.

Men låt oss börja från början, och hemstaden Linköping. Fonovich tillhör med säkerhet en av de allra sista kullarna som gjorde värnplikten på I4 i Linköping. Med sådan lokalkännedom skulle han ju ha varit klippt och skuren för att ha varit med i någon av de affärer när Garnisonsfastigheter i Linköping bytt ägare. Dammet har lagt sig sedan länge efter att Fonovich marscherade med armlängds lucka runt runt på de grusade gårdarna. De tidigare kasernerna där är numera fyllda med annan verksamhet, bland annat ett rättscentrum, och är kanske en av de mer lyckade konverteringarna av ett tidigare regementsområde.

– Nej i Linköping har jag mest varit med om att sälja bostäder, men inom fältet samhällsfastigheter är det ganska mycket vidareförsäljning efter 5-10 års innehav så kanske får jag chansen i framtiden, skrattar Robert Fonovich.

Några tankar på fastighetsaffärer hade han dock inte när han i slutet av 80-talet sökte till ekonomilinjen vid Linköpings universitet. Hans tajming med studier under de tuffa åren i början av 90-talet var omedvetet hämtat som ur en lärobok i nationalekonomi – investera i lågkonjunktur för att sedan få tillväxt.

När han tog sin examen som ekonomie magister i mitten av 90-talet var arbetsmarknaden fortfarande lite sänkt men ett jobb väntade i grannstaden Norrköping. Innan han tillträdde där åkte han dock till Stockholm för en jobbintervju på revisionsbolaget Öhrlings.

De gillade vad de såg och plötsligt hade han två jobberbjudanden att välja mellan.

– Jag ringde hem till min sambo från en telefonkiosk på centralen och undrade om hon kunde tänka sig att flytta till Stockholm. Ja, det gör vi sa hon och så var det bestämt.

Ett bra beslut skulle det visa sig, och dessutom hållbart, numera är de gifta sedan många år tillbaka.

Efter att ha jobbat med revisionsuppgifter under ett drygt år hos Öhrlings fick han upp ögonen för att Henrik Steinbrecher letade efter personal till en särskild fastighetsgrupp inom företaget. Han anmälde sitt intresse och hans förmåga testades via ett riktigt ”case” i hemstaden Linköping.

Konsert & kongress-centret hade tagits över av kommunen efter att de tidigare ägarna misslyckats och det gällde att utvärdera vad som gått fel och ta fram en väg framåt. Det hela avlöpte väl och han kunde byta över till fastighetsgruppen, som då bestod av 5–6 personer under 1996. I början av karriären var det bland annat mycket rådgivning till de bankägda pantvårdsfastighetsbolagen.

Att Fonovich omedelbart lockades av den verksamhet som Henrik Steinbrecher började att bygga berodde på att han under studietiden faktiskt fuskade lite i fastighetsbranschen, i Linköping. Via släkt och vänner hade han fått in en fot på Mannersons fastigheter och jobbade extra där under ledigheterna från studieåren på universitetet.

– Jag fick en väldigt positiv bild av fastighetsbranschen då. Bland annat fick jag åka med en av ägarna som också var vd, Gustaf Mannerson, på kundmöten och gick igenom fastigheter som möjligen skulle förvärvas och liknande. Det var mycket allround och jag gillade det.

Med tiden bytte Öhrlings namn via sammanslagning och blev till PwC. Tio år efter han han börjat inom dess fastighetsgrupp, som då hade växt till ett 30-tal medarbetare, blev han utsedd som ansvarig för den verksamheten samt valdes in som partner

– Jag trivdes väldigt bra, det var en bra arbetsgivare och att bli partner kändes mycket tillfredsställande – det är ett kvitto på att man gjort något bra. Vi hade byggt upp något av en unik position där mycket var inriktat på ”merger and acquisition”, köprådgivning och ganska mycket strategiarbete. Vi arbetade även selektivt med säljmandat.

Åren löpte på men så småningom tyckte han tyckte han att verksamheten mer och mer kom in i någon form av ”förvaltningsskede”, det tillfördes för lite nytt. En del tankar han haft för att utveckla verksamheten gick trögt att få igenom.

När Robert Fonovich kom tillbaka till jobbet efter semestern 2014 kände han något av en kraftlöshet. Känslan att den fastighetsverksamhet han varit med och skapat endast var en väldigt liten del i ett enormt maskineri var påtaglig, fokus låg ofta någon annanstans än den verksamhet han ledde.

Samtidigt kom skrällnyheten att Catella tappade flera toppkrafter till konkurrenten Cushman & Wakefield.

– Det var inget jag reflekterade över för egen del då. Men jag hade börjat grunna på att göra något nytt och såg framför mig några alternativ.

Men lite senare under hösten ringde telefonen och en rekryterare undrade om han var intresserad av tjänsten som ansvarig för den svenska fastighetsverksamheten hos Catella.

– Jag hade väl precis som alla andra funderat på hur de skulle klara utmaningen med det nya manfall man drabbats av under sommaren. Men samtidigt har jag alltid sett Catella som riktigt duktiga och hade en bra känsla för att deras varumärke skulle stå sig – så jag tackade ja till att träffa vd Knut Pedersen.

Nu vet vi alla hur det gick. Pedersen lade ut texten och berättade om förutsättningarna och övertygade Fonovich om att han skulle få ett fritt mandat för att driva verksamheten på det sätt han ville. Förutom att träffa vd Knut Pedersen träffade han även Johan Claesson som via bolag är största ägaren i Catella.

– Att känna uppbackning direkt från en ägare tyckte jag kändes mycket bra. Den där personliga kontakten samt en större kreativ frihet i arbetet betydde mycket. Jag kände mig trygg med min egen verktygslåda och ska inte sticka under stol med att utmaningen även styrde en hel del i mitt beslut.

”Min analys, eller kanske mer känsla, för att varumärket hade en fortsatt kraft visade sig vara korrekt”

Det tidigare så hett eftertraktade partnerskapet hos PwC framstod nu närmast som en boja och det tog lite tid att tråckla sig ur det. Han erbjöds även flera intressanta alternativ inom revisions- och rådgivningsjätten, inklusive internationell stationering. Men hans beslut slog fast och man löste banden. Därpå följde ett halvårs ”garden leave”, det vill säga karantän, innan han kunde börja hos Catella i oktober 2015.

Det är inte så att han framhäver sin egen förmåga som förklaring till att Catella fortsätter att leverera fastighetsaffärer i strid ström.

– Min analys, eller kanske mer känsla, för att varumärket hade en fortsatt stark kraft visade sig vara korrekt. Det var dessutom inte så tomt som man kunde tro, det fanns många personer med god kompetens kvar och det fortsatte vi att bygga på.

Något grundläggande han lyfter fram är att man varit duktiga på att anställa lovande unga personer och att man i den processen inte varit enögda och endast valt personer från en viss typ av utbildning utan haft en god bredd.

– Ska jag nämna något om hur jag själv medverkar där så är det att jag brukar ha en ganska bra magkänsla för vad som behövs vid varje tillfälle.

Att både praktikanter och nyanställda får ta stort ansvar tidigt är något annat han pekar på som en framgångsfaktor.

–Vi låter alla få stora utmaningar, så att de både lär sig mycket och växer med uppgiften – samt att de tycker det är kul. Det är min erfarenhet att känner medarbetarna att de tillför något viktigt till verksamheten så känns det meningsfullt och kul, även om de fått slita hårt.

En annan viktig sak för Catella är enligt Robert Fonovich att ha en ”bottenplatta” med många affärer och krydda det med ett antal stora affärer. Genom att hela tiden finnas i marknaden uppstår nya affärsmöjligheter och det går att skapa ”egna” affärer. Kapitalmarknadsverksamheten fortsätter även den att vara viktig med bland annat uppstart av nya fastighetsbolag och kapitalanskaffning till kunder.

– Jag har fortsatt att bygga på det som jag tror alltid funnits på Catella, en stor affärsvolym som både ger resultat och utvecklar medarbetarna samt göra det med en stor trivsel bland medarbetarna

Det visar sig lustigt nog att bland de aktiviteter Robert Fonovich sett till att skapa sammanhållning med ingår – hockeyspelsturnering på Catella.

– Jag tycker inte det behövs häftiga helikopterresor och andra strapatser för att bygga en bra teamkänsla och trivas med varandra. Lite öl eller vin, snacks och hockeyspel räcker långt. Det låter kanske lite grabbigt, men vi hittar på andra saker också som göra att vi får bra sammanhållning. Det kan till exempel bli tennis och padel på Catella Arena i Danderyd.

Var det ett svårt beslut att hoppa av från trygga PwC och gå till Catella?

– Både ja och nej. Ekonomiskt var det ett visst risktagande men jag var nog klar där. Det kanske till och med var så att jag borde lämnat lite tidigare för att utmana mig själv mer.

Stora bolagssammanslagningar saknas bland de affärer ni gör, kommer det sådana tror du?

– Vi gör många stora affärer men de där riktigt stora börsaffärerna är betydligt tuffare att lyckas med numera. Det krävs nog en styrka som internationella investmentbanker har för att göra de riktigt, riktigt, stora affärerna. Men vi har inte lämnat walk-over, vårt fokus är dock på de affärer som är mer troliga att de går att genomföra.

Hur mycket av din tid lägger du på administration respektive affärer?

– Det är 90 procent på affärerna. Kanske lurar min bakgrund hos en revisionsjätte någon att tro annorlunda, men det är i affärerna jag känner jag kan tillföra något extra.

Banracing, mc-kort – det låter ju nästan som en 50-årskris?

– Ha ha, nej då. Det enda som stämmer är att jag fyllde 50 i våras. Jag har alltid haft en stort bil- och motorintresse, det kan alla som känner mig väl intyga.