Stinkande Trappuppgångar
De franska kravallerna i höstas var i hög grad bostadskravaller. Det ser helt enkelt för jävligt ut i många franska förorter. Särskilt kring Marseille kan en besökare få en känsla av att ha hamnat i tredje världen. På nittiotalet var jag rätt mycket i Paris utkanter och sluter jag ögonen ser jag det igen: nergångna trapphus, flagnad cement, centrum utan nästan en enda markering av det offentligas närvaro. I de flesta europeiska länder är fattigdom mentalt sett sammansmält med begreppet kommunala bostäder.
I Sverige och de nordiska länderna är det inte riktigt så. Allmännyttan står för en så stor andel av boendet – uppåt en miljon bostäder! – att där ryms både fattiga och välbeställda. Även om trenden sakta går mot att det blir fler låginkomsttagare i allmännyttan har Sverige ännu inte drabbats av den sociala brännmärkning som följer av idén om speciella bostäder för dom som har det värst: Social Housing. Jodå, vi var på gång med det på trettiotalet, då barnrikehusen byggdes. Men efterkrigstidens expansion av de allmännyttiga bostadsföretagen förvandlade det här landet.
Nu verkar det som om det förbannade EU, med sin inre marknad, helst vill att det offentliga inte ska få syssla med boendet – utom just för de mest utsatta. Budet från EU-kommissionen är: Inga subventioner – utom till fattiglapparna. I slutändan kan kravet mycket väl bli: Privatisera allmännyttan! Lämna bara fattigboendet till det offentliga! Finns det något effektivare sätt att öppna för stigmatisering? Och, på sikt, bädda för franska scener?
Ändå är det inte bara EU:s fel. Sedan nittiotalets början har svenska politiker, borgare såväl som sossar, kapat bostadsfrågans förtöjning till välfärden.
Gods för statsministrar, stinkande trappuppgångar för populasen.