Saknaden av drömhus

Tänk dig att fyra femtedelar av Stockholms inner-stad utplånades, det hände i London 1666, hur vill du bygga upp den? Låt mig gissa att ditt svar inte blir att bygga gigantiska parkeringshus vid tullarna, ha spårvagnar med 100 meters säkerhetsavstånd på ömse håll till närmsta hus, ha lokalgator endast tillåtna för färdtjänst, ambulans, brandkår, polis samt varutransporter och rejält avstånd från dessa gator till bostadsfastigheter, dagis och skolor i hälsans namn.
Troligen säger du, liksom våra politiker och majoriteten av medborgarna att jag vill ha det ungefär som det var. Kvarter, gathus och gårdshus, plats för bilar för bekvämlighets skull.
Med nuvarande lagstiftning är detta omöjligt. I nya hus får det inte bullra, nya fastigheter ska ligga på godtyckligt men långt avstånd från farliga saker som järnvägsspår, stora vägar, flygplatser,
bagerier och kemtvättar. I praktiken är endast miljonprogramsområden tillåtna, om vi talar flerbostadshus.
Allt annat är undantag som får lirkas igenom med oändliga utlåtanden och överklaganden.
Politikerna har låtit det goda (lågbuller och säkerhet) bli det bättres (låta folk bo där de vill) fiende. De hänvisar till hälsan, buller leder till stress leder till hjärtproblem.
Sannolikt i alla fall. Och baaarnen kan ju inte välja. Jag tror att det är betydligt farligare för folkhälsan att medborgarna inte tillåts bo som de vill, men eftersom det aldrig går att mäta så får bullerbekämparna härja. Och säkerhetssnubbarna.
Det är orimligt. I nya plan- och byggplanen ändras inte denna puckade prioritering. Må minister Andreas Carlgren tänka om till det är miljöbalksdags. I stället för att sätta upp drömmål för till exempel buller (två miljoner svenskar bor idag otillåtet stört) borde lagen sätta en maxgräns, långt över dagens normer. Största möjliga tystnad är en fras som ska hållas i cirkustältet.