Porten till evigheten

För att bli ihågkommen som statsman brukade man behöva invadera ett mindre land, eller åtminstone införa folkpension. Sådant gav statyer och – om Gud ville och kommunfullmäktige tillstyrkte – gator, torg och parker som bar ens namn. Men tiderna förändras.
Den mest idoga statsminister kan inte längre räkna med att odödliggöras. Olof Palme är ett undantag, men där är omständigheterna speciella. Vi kommer inte att få några Ola Ullstensgator, eller Ingvar Carlssonvägar. Carl Bildttorget kanske kommer att finnas i någon rysk stad, där Bildt har utfört ovärderliga tjänster för en oligark, men knappast här hemma.
Göran Persson får ingen ryttarstaty, trots att en sådan skulle vara den pampigaste sedan protestantismens räddare besteg sin outtröttliga bronsspringare på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.
Nej, den politiker som vill bli odödlig måste numera skapa sina egna monument. Och den svenska evigheten ligger inom bostadspolitiken.
Argentina har José Martin, USA Thomas Jefferson och Finland Mannerheim. Sveriges frihetshjälte är Birgit Friggebo. Hon som löste svenskarna ur slaveri genom att ge dem rätten att på egen mark bygga en bod på tio kvadratmeter, med högst tre meter till taknocken, utan att fråga om lov. Friggeboden är hennes Parthenon.
Georg Danells gropar är sedan länge fyllda, men den tid då landet perforerades av 25 000 bidragsberättigade hål, alla med hans namn, är för evigt en del av folkminnet.
Och nu har vi Odellplattorna. Runt om i landet har
tusentals bottenplattor gjutits. Med tiden kommer de att
döljas av hisskorgar och ytterväggar, men minnet kommer att leva kvar. ”Det här”, kommer generationer av fäder att säga till generationer av söner, långt efter att Odells regeringskolleger ligger bortglömda i sina namnlösa gropar,
”det här är ett hus med Odellplatta”.
Och i suset av historiens vingslag hörs ”Odell, Odell, Odell…”