Krönikor

Korruption och vinstintresse

Viktoria Walldin är socialantropolog och arbetar sedan 2009 på White. Där arbetar hon ofta med uppdrag inom förnyelse av miljonprogramsområden.

Visa faktaruta

Jambo! Jag är precis hemkommen från ett stadsplaneringsprojekt som min kollega Ulrika Stenkula driver i Nairobi. Ett industri- och stationsområde nära Nairobis centrala affärsdistrikt ska utvecklas. Vår uppdragsgivare är i huvudsak kulturhuset The GoDown Arts Center som ligger i området. Detta är ett av mina uppdrag som generar kommentarer som ”Wow ditt jobb är så kul!”, ” Åhh, jag önskar att jag också fick…”, etc. Ja – det är roligt och erfarenheten från speciellt detta projekt är ovärderlig. Men att jobba med sociala aspekter i en bransch som är marknadsstyrd och kapitalistisk till sin natur är långt ifrån bara kul. Det är ett tungt arbete som ofta går i motvind då sociala perspektiv sällan rimmar väl med bygg- och förvaltningsbranschen kortsiktiga lönsamhetstänk. Visst har kapitalismen inneburit framsteg för mänskligheten men då den förutsätter ett ökat välstånd måste den profitera på något. Och vinstmotivet är alltid den huvudsakliga drivkraften – oavsett världsdel.

Fördelen med att jobba i Kenya är att de mjuka värdena tilltalar så många invånare då frågor om det sociala och det kulturella livet ofta går före ekonomi och teknik. Det är klart att det där finns makthungriga män, korruption och hierarkier som i så många andra länder, men trots detta så är de sociala och kulturella frågorna allas angelägenhet. När jag berättar att jag är socialantropolog skiner folk upp och säger ”Finally – a social planner, that’s exactly what we need!” Ett gott motagande är alltid en bra början! På hemmaplan däremot känner jag mig allt oftare som djävulens advokat. Där överskuggas mina ansatser av frågor om Vem som är min uppdragsgivare är eller Vem som betalar min lön. Detta är något jag måste rättfärdiga om och om igen innan folk är beredda att prata med mig. Det är inte sällan jag hamnar i dispyt med boende som tror att jag inte vågar lyfta deras frågor i rädsla för att min uppdragsgivare inte skulle betala min lön. Samtalet blir ofta till en hetsig diskussion för att jag inte kan hålla mig från bli förbannad för att inte bli betrodd – samtidigt så förstår jag kritiken. Låt mig ge ett exempel: Häromveckan höll jag och en kollega en workshop i ett område som genomgår renoveringar. Hyreshöjningarna är för många och omöjliga att klara av, en del måste flytta, de som stannar kvar får se sina vänner försvinna och ersättas av tillfälligt boende på korttidskontrakt. Förtvivlan, ovisshet och otrygghet är de ord som bäst beskriver stämningen bland de boende. Och där står jag och min kollega och blir till terapeuter samtidigt som mötet ska generera ett konstruktivt resultat om en utvecklingsplan som inte alls har med renoveringarna att göra. Och vem är det som betalar vår lön om inte ”fienden”, det vill säga förvaltningsbolaget. Men faktum är att om inte jag varit där och ”fienderna” inte skulle betalat min lön – så skulle dessa frågor inte alls lyftas fram. En annan sak som jag argumenterar för är att det faktiskt är väldigt få som vill att de rika ska bli rikare på bekostnad av de fattiga! Men hur kan vi lösa detta rent konkret? Speciellt när det gäller renoveringsfrågorna. Jag känner även till förvaltare som släppt vissa objekt för att renoveringen är för kostsam. Det finns ingen som kan eller vill betala för renoveringen men renoveringen behövs. Vi måste hitta en ekonomisk modell för hur detta kan lösas.

Vistelserna i Nairobi påminner mig om Sveriges fantastiska förutsättningar. I Nairobi bor en stor del av invånarna i slum och informella bosättningar. Stadens bygg- och förvaltningssektor har det tufft men strävan efter att lyfta upp alla invånare finns i alla led. Hos staden, förvaltningarna och invånarna. Vi däremot har kanske de bästa utgångspunkterna i världen att lösa vår bostadssituation, men är ansatserna svaga då vinstintresset överskuggar allt. Kommunikationsglappet mellan kommun, förvaltning och hyresgäster är tydliga. Invånarnas förtroende för förvaltare är kört i botten. Jag hoppas dock att dagen ska komma då jag även i Sverige blir bemött på ett positivt sätt av de boende som säger: ”Ahh, en social planerare – det är precis vad vi behöver här”.

Fler Krönikor

Krönika

Det går inte ihop!

Anna-Carin Telin idkar självstudier, läs om hennes problem.

Foto Jan Wifstrand
Krönika

Medelmåttornas tyranni är här

Det mediokra blir det nya normala. Sverige ett land på dekis.

Krönika

Rätt avkastning från din fastighetsportfölj?

Det är nu dags att utvärdera hur bra eller dåligt det gick för den egna portföljen. Lars Johnsson skriver om de viktiga nyckeltalen.

Krönika

Vi måste prata om Göteborg

”Demokratisk arkitektur är en lika knasig idé som demokratisk ekonomi.”

Krönika

Storebror ser dig

”Bara för att något är möjligt behöver det inte vara lämpligt.”

Foto Jan Wifstrand
Krönika

Nu är hela Sverige ett utsatt område

”De kriminella gängen regerar. I problemområdena är mord och mordförsök fem gånger vanligare och anlagda bränder är upp till tolv gånger vanligare.”

Krönika

Dyrt att vara åldersfixerad

”Självfallet ska det finnas LSS-bostäder och särskilda boenden för äldre.”

Krönika

Räkna med apan

”Bolagen utsätts för risken att skandaliseras som följd av usla aktieval.”

Foto Jan Wifstrand
Krönika

Göteborg är på väg att ta täten i Sverige

”Göteborg är så hårt på gång att det inte går att hitta rätt gata.”

Krönika

Dags att göra om PBL i grunden

(Krönikan publicerades ursprungligen i magasinet Fastighetsvärlden 1/2023) Muharrem Demirok får det inte inte lätt om han väljs till partiledare för …

Krönika

Fastighetsvärdering 2022 – en svårbemästrad pardans

Anders Elvinsson, värderingschef vid Cushman & Wakefield, i en FV-krönika om utmaningen att värdera när snabba skiften uppstår.

Krönika

Tillsätt en kommission

”Inför framtiden borde en kommission tillsättas.”

Foto Jan Wifstrand
Krönika

Coliving och hotell blir en bra kombo

”Att minska styrkan i det ofrivilliga varumärket ’Loneliness in Sweden’ vore en välgärning.”

Krönika

En björntjänst med för höga krav

”Klockan två en fredagseftermiddag är pendelstationerna på ön knökfulla med hantverkare”.

Tillbaka till förstasidan