Det VAR bättre förr!

Det fanns en tid när gränslinjerna mellan offentlig och privat verksamhet var tämligen strikt definierade. Det offentliga sysslade antingen med ren myndighetsövning eller med tjänster som var av speciell karaktär och där man ofta hade monopol.

På den tiden var det prestigefyllt att vara anställd inom statlig verksamhet, allra mest inom Regeringskansliet men också en anställning i de centrala myndigheterna och verken ansågs vara en merit. Detta kompenserade mer än väl det faktum att löneläget inom all offentlig verksamhet var betydligt lägre än inom den privata sektorn och än idag gäller principen ”att staten och det offentliga inte ska vara löneledande” genom att Arbetsgivarverket förhandlar sist.

Sedan ett par decennier har den här bilden förändrats och effekterna påverkar idag stora delar av näringslivet, också fastighetssektorn. Jag syftar fr.a. på konsultbranschen som trots sin relativa anonymitet spelar en viktig roll som smörjmedel för många verksamheter, både inom privat och offentlig sektor.

Inom fastighetsbranschen är det i hög grad konsulterna som upprätthåller den specialistkompetens som företagen behöver både inom det fastighetsrättsliga och fastighetsekonomiska området. I det tysta sker dock för närvarande en förskjutning av myndigheternas agerande som dels gör gränslinjerna mellan offentlig och privat verksamhet mer otydliga, dels hotar möjligheterna för många konsultföretag att bibehålla sin roll som kompetenscentrum för sina kunder.

Det paradoxala är att samtidigt som vi fått en ökad konkurrensutsättning av offentlig verksamhet har det samtidigt skett en tydlig marknadsorientering inom den offentliga sektorn som medfört att gränserna mellan privat och offentlig verksamhet blivit mindre markerad, se Prop 2008/09:231, sid. 12, förslag till ny Konkurrenslagstiftning. I denna konstaterar man att ”offentlig verksamhet agerar mer marknadsorienterat och affärsmässigt i egenskap av tjänsteproducent…

I klartext handlar det om den ”uppdragsverksamhet” som myndigheterna bedriver parallellt med att man utövar sin myndighetsutövning. Det kan t ex betyda att samtidigt som Skogsstyrelsen är ute och bevakar att föryngringsytorna beskogas i enlighet med skogsvårdslagens riktlinjer så passar myndigheten på att sälja andra tjänster för att finansiera myndighetens verksamhet.

I fallet Skogsstyrelsen så redovisar man t o m i sin årsberättelse att man för sin myndighetsutövning i hög grad är beroende av sin säljverksamhet för att finansiera sin myndighetsutövning. Ur en demokratiaspekt måste detta betraktas som rent häpnadsväckande men vidare så underprissätter man dessutom sina tjänster så att konkurrensen snedvrids på ett uppenbart sätt vilket slår ut många mindre företag över hela landet, något som bl.a. Svefa men också en av våra branschkollegor Foran Sverige uppmärksammat genom att anmäla Skogsstyrelsen till Konkurrensverket.

Tyvärr har samtliga anmälningar lämnats utan åtgärd, trots att ett övergripande syfte med den nya lagstiftningen var att begränsa myndigheternas möjligheter att snedvrida konkurrensen. Eller vänta lite, vad var egentligen syftet? Det visar sig nämligen att den nya lagstiftningens syfte INTE är att stärka konkurrensen som sådan. Konkurrensverket har endast fått mandat att bedöma huruvida själva ”förfarandet” påverkar konkurrensen, inte om verksamheten i sig har någon påverkan. Ja, vad ska man då med denna myndighet till, kan man undra och varför så mycket ”hallå” om den nya lagen?

Men det stannar inte här. Jag har i en tidigare krönika på den här sidan uppmärksammat läsarna på hur uppenbart Lagen om offentlig upphandling (LoU) skapar byråkrati, ensidigt styr mot pris och skapar en formstyrd process mellan köpare och säljare istället för en kreativ och kvalitetsorienterad process.

Tyvärr har LoU ytterligare en effekt som påverkar oss konsulter. Den gör oss leverantörer helt maktlösa när myndigheterna helt fräckt värvar vår personal, ibland under pågående avtal genom att erbjuda avsevärt bättre villkor än vi själva har möjlighet till. För att förtydliga: Om du som leverantör försöker föra in en klausul om skydd för ”intellektuella tillgångar” i form av penalties i en offert som du lämnar på ett offentligt anbud stryks anbudet omedelbart i upphandlingsprocessen med hänvisning till att det anses ”orent”. Det betyder att leverantören i praktiken är helt rättslös och att man över natt kan bli av med sina intäkter plus förlora möjligheten att få tillbaka nedlagda kostnader i form av investeringar i kompetensutveckling och strukturkapital.

Jag är helt övertygad om att utvecklingen sker mot Regeringens vilja (möjligen Jordbruksdepartementet undantaget under vilken Skogsstyrelsen sorterar) men uppenbart har man inte grepp på utvecklingen. Således har vi under senare år fått en gradvis utveckling där myndigheterna får allt svårare att skilja på myndighetsutövning och affärer, där man använder LoU för att försätta leverantörerna i underläge och att man vad gäller löner och villkor nu snarare leder utvecklingen än följer den. Det är bara att konstatera att i vissa avseenden var det faktiskt bättre förr.