Den glada glömskan
Två av kapitalismens förnämsta produkter är eufori och glömska. Och de hänger dessutom ihop. Ju större euforin blir över utförsäljningar av statlig egendom, omvandling av hyresrätter eller över en allt hetare fastighetsmarknad – ju svagare blir det historiska minnet av de krascher som mer eller mindre regelbundet följer på sådan eufori. Jag minns när jag som en annan profet klagade på börshysterin året före kraschen våren 2000: De som gillade aktier blev mäkta upprörda över att någon grumlade deras glädje.
Bankerna är euforiska över sina vinster och förklarar dem med att de effektiviserat sina verksamheter men inte med att de för lättvindigt lånar ut pengar. Glömd är bankakuten.
I nuläget tycks det dra ihop sig till något kraschliknande inom allt som rör bostäder och fastigheter. Att prisstegringarna skulle fortgå i all evighet är naturligtvis otänkbart, en logisk omöjlighet, men det verkar som om ingen riktigt tänker den tanken ut. Nej, inför den tanken klamrar sig alla ännu hårdare fast vid euforin och går ännu djupare in i glömskan. Den sittande regeringen verkar också oroväckande glad – en glädje grundad på renaste ideologi, det vill säga att den äntligen fått chansen att uppfylla sina önskningar när det gäller utförsäljningar. Då blir det ibland rätt fantastiska motsägelser, som när kristdemokraten Mats Odell ena dagen öppnar för ännu mer omvandlingar av hyresrätter och en annan kristdemokrat, Maria Larsson, nästa dag lägger fram en handlingsplan för de hemlösa. Men sunda förnuftet säger ju att det blir ännu svårare för hemlösa att kliva in på bostadsmarknaden ju färre hyresrätter där finns. De flesta hemlösa jag träffat verkar inte ha mycket pengar på banken.
Vad händer när en marknad kraschar? Minnet återvänder. En kort tid.
