Bäva fastighetsbaroner
Rödvinsvänstern har blivit chèvreliberaler, men annars är allt som vanligt. På bättre middagsbjudningar är det fortfarande domedagen som sänder rysningar av vällust och viktigpetteri genom gästerna. Och just nu är det Alan Weismans bok ”The World Without Us” som gäller.
Alan Weisman är en typisk amerikansk östkustintellektuell. Bosatt i en dyr liten idyll i New England, gift med en skulptris. Han har stickade tröjor och halvlångt hår med förtroendegivande gråa stänk. Han skriver i de rätta magasinen.
Chèvreliberalerna på amerikanska Vanity Fair får gåshud av Weismans bok och snart traskar säkert de svenska efteraporna patrull. Den nya, korrekt inställsamma Veckans Affärer står antagligen först i kön.
”The World Without Us” handlar om hur snabbt spåren efter människan skulle utrad-eras om vi alla dog i morgon. Weisman börjar förstås med Manhattan, där de finaste middagsbjudningarna finns. Vi får lära oss att tunnelbanan skulle vattenfyllas på några dagar, att Lexington Avenue skulle bli en flod, att våra knähundar skulle bli uppätna (en liten kittlare till värdinnor med acessoarhundar, där) och att skyskraporna skulle falla som käglor.
Bäva, ni fastighetsbaroner!
Sedan ödelägger Weisman raskt resten av jorden, på ett sätt som får Al Gore att framstå som balanserad. Det enda som blir kvar är bronsstatyer och en del plastförpackningar.
Och som chèvreliberalerna njuter av sin egen undergång.
Sic transit gloria mundi, hette det redan på latin. Men då var undergången till för att skrämma in lite ödmjukhet i mänskligheten. Nu inspirerar den högfärd istället: en tjattrande elit använder den för att visa hur goda, fina och samvetsömma de är. Och något säger mig att varken Manhattans penthouses, eller sekelskiftesvåningarna i Stockholms innerstad, kommer att sjunka i värde, hur ense ägarna än blir om att slutet är nära.
